Praktisk landskapsvård

Den praktiska landskapsvården kan bestå av en mängd olika insatser, allt från omfattande restaureringsprojekt till löpande underhåll av enstaka landskapselement.

Det kan röra sig om att avverka träd och röja bort buskar, att röja sly kring forn- eller kulturlämningar, att stängsla och bedriva betesdrift, att slå gräs i ängsmark, att hamla träd, att sköta om parker- och trädgårdar, att bruka småskaliga åkrar i ett äldre odlingslandskap, med mera.

Vid omfattande insatser är det vanligt att man använder sig av olika typer av större maskiner, till exempel skördare eller traktorburna redskap. Vid mindre insatser och löpande skötselåtgärder använder man ofta manuella eller motormanuella redskap, till exempel lie, motorsåg, röjsåg eller slåtterbalk. I vissa sammanhang, till exempel i värdefulla kulturmiljöer, förekommer det även att man tar hjälp av dragdjur.

Det finns en mängd publikationer, bland annat av Riksantikvarieämbetet, Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen, som beskriver hur den praktiska landskapsvården kan bedrivas. Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, länsstyrelser och andra aktörer anordnar också kurser om skötsel av kulturlandskapet. Det finns även yrkesinriktade utbildningar för dem som vill arbeta med landskapsvård, t.ex. Göteborgs Universitets utbildning Trädgårdens och landskapsvårdens hantverk.

De flesta praktiska landskapsvårdinsatserna har fokus på avtrycket, det vill säga resultatet i landskapet. Åtgärderna genomförs för att gynna vissa arter eller bevara strukturer eller en viss landskapsbild. Metoden för att uppnå syftet är i regel av underordnad betydelse och traditionella metoder ersätts därför ofta med mer kostnadseffektiva insatser med maskiner. Det finns dock också en kulturhistorisk aspekt i det traditionella utövandet inom landskapsvården, där själva genomförandet och hantverket, till exempel lieslåtter eller plöjning med häst, kan vara lika viktiga aspekter som resultatet i landskapet. I vissa fall är det endast det traditionella sättet som lämnar det rätta önskade avtrycket. Det har också visat sig att traditionella metoder under vissa förutsättningar kan vara de mest effektiva. Den ovan nämnda utbildningen vid Göteborgs universitet har fokus på just traditionella hantverksmetoder.

Nätverket Svenska Kulturlandskap samlar olika aktörer som jobbar med praktisk skötsel av historiska landskap i Sverige.

Vård av träd i kulturlandskapet

Träd är kännetecknande och bärande delar i de flesta kulturlandskap, såväl i odlingslandskapet som i stadslandskapet. Kulturpåverkade träd finns i olika former i hela landet och kan ha höga kulturhistoriska, biologiska och sociala värden (läs mer om detta här). Gemensamt för de allra flesta kulturpåverkade träden är att de kräver någon form av återkommande vård för att kunna finnas kvar i landskapet. Olika typer av trädvårdsinsatser är därför en viktig del av den praktiska landskapsvården.

Vilka vårdinsatser som behövs varierar utifrån trädslag, trädets historia och platsens förutsättningar. De flesta kulturpåverkade träden missgynnas om miljön kring dem blir för skuggig. Återkommande röjningsåtgärder alternativ betesdrift eller slåtter kring träd är därför vanliga skötselåtgärder. Träd som kontinuerligt hamlats eller på annat sätt beskurits mår oftast bra av om den traditionella beskärningen fortsätter. Träd som hamlats eller som brukats som stubbskottsträd riskerar att fläkas sönder om skötseln upphör och deras krona därmed blir för stor.

Du kan läsa mer om trädskötsel och hamling i kunskapsbanken på Nätverket svenska kulturlandskaps hemsida.

Hägnader och stängsel i kulturlandskapet

Hägnader tillhör några av de viktigaste strukturer i kulturlandskapet, särskilt i det äldre odlingslandskapet. Hägnader tydliggör ägogränser och skiljer inte bara den historiska inägomarken från utmarken utan avgränsar också de olika markslagstyperna åker, hage och äng samt skogsbete och andra typer av utmarksbete. Ett historiskt odlingslandskap på inägomark utan mängder av stängsel skulle helt enkelt vara otänkbart. Även på utmarken förekom olika typer av stängsel, främst för att hägna in åkerlyckor eller slåttermarker för de fall kreaturen inte vallades och därmed kunde styras bort från dessa ytor. Några bilder på exempel på kulturlandskap med trägärdesgårdar, stenmurar och kombinationer därav finner du här (öppnas företrädesvis i Firefox eller Chrome).

De traditionella hägnadsmetoderna som var vanliga en bit in på 1900-talet ersattes så småningom av taggtråd, elstängsel och olika typer av nät. Under de senaste årtiondena har man dock på många håll påbörjat att återuppföra traditionella hägnader, främst gärdesgårdar av trä. Även stenmurar har röjts fram och restaurerats på många håll, inte sällan för att pryda landskapet snarare än att fungera som hägnad.  Båda dessa hägnadstyper är relativt väl dokumenterade. Självklart finns det stora regionala variationer med avseende på både byggteknik och på materialval som kan behöva utforskas ytterligare.

Ett exempel på en mycket användbar och informativ broschyr om gärdesgårdar, deras historik och byggbeskrivning har tagits fram av Länsstyrelsen i Värmland. Du hittar den här.

Handboken i kallmurning som tagits fram av Hantverkslaboratoriet inom Göteborgs Universitet beskriver bland annat olika typer av hägnader i sten. Mer information om boken hittar du här.

Mer att läsa om stängsling finns också i kunskapsbanken på Nätverket svenska kulturlandskaps hemsida.

Risgärdesgårdar

I det gamla bondesamhället fanns betydligt fler sätt att hägna in eller ut boskap än de traditionella hägnader vi är vana vid idag, det vill säga trä- och stengärdesgårdar. Typiskt för södra Sverige var olika typer av risgärden, det vill säga hägnader som byggts upp av grenar, kvistar, taggiga buskar eller andra röjningsrester. Sådana rishägnader har förmodligen förekommit över hela landet, men beskrivningar och bilder är fåtaliga.

Ulf Lundwall och Urban Emanuelsson har under senare år arbetat med att rekonstruera olika typer av risgärdesgårdar vid Hörjelgården i Skåne. Deras erfarenheter finns nu sammanställt i Riksantikvarieämbetets rapport Risgären – speciella gärdesgårdar på skånska.

Riksantikvarieämbetet har även tagit fram broschyren Risgärdesgårdar – praktiska råd om att återuppliva ett svunnet kulturarv. Broschyren ingår i serien Vårda-väl och är baserad på Ulf Lundwalls och Urban Emanuelssons rapport. Den beskriver hur man kan gå tillväga om man vill rekonstruera olika typer av risgärdesgårdar.

Hägnader och biologiskt kulturarv

Traditionella hägnader kan utgöra viktiga livsmiljöer för olika växter och djur. Det kan till exempel röra sig om mossor, lavar, insekter och fåglar. Flera arter som blivit sällsynta i odlingslandskapet har sin största förekomst på kulturved, det vill säga på trädbyggnader, hässjevirke och hägnader av trä. Deras förekomst på och intill hägnader kan berätta om hur landskapet har sett ut och brukats under lång tid.

Du kan läsa mer om detta i skriften Ladornas land. Länsstyrelsen i Jämtlands län har publicerat en innehållsrik skrift om biologisk mångfald på kulturved med namnet Lavar på lador – biologisk mångfald i ladans landskap. Trots titlarna tar båda skrifterna inte bara upp kopplingen mellan kulturhistoriskt värdefulla byggnader och biologisk mångfald utan berättar också om trähägnadernas betydelse för biologisk mångfald.

  • Skriven av: Eva Fadeel
  • Publicerad: 24 augusti 2017
  • Uppdaterad: 30 november 2017