Jarlabankestenen U 142 vid Fällbro i Täby. Målad av Runverket den 12 maj 2017 och vårfin inför säsongen. Foto: ( CC BY)

Att läsa runor och runinskrifter

Runinskrifterna är de äldsta bevarade originaldokumenten på svenska och en viktig länk till forntiden. Även om runor från början fanns inom hela det germanska språkområdet, var det i Skandinavien som de hade störst utbredning och användes under längst tid.

Till de äldsta fynden på nutida svenskt område hör ett spänne från Gårdlösa i östra Skåne och en lansspets från Mos i Stenkyrka på Gotland. Båda har daterats till 200-talet. Många av de tidigaste runinskrifterna finns på lösföremål, men det restes också runstenar. Till de mest kända hör Björketorpsstenen i Blekinge och Järsbergsstenen i Värmland, som båda befinner sig på ursprunglig plats. Inskrifter från denna period (fram till början av 700-talet) är ofta svårtolkade och språket skiljer sig mycket från det som möter på de vikingatida runstenarna.

Den äldre runraden bestod av 24 olika tecken. Varje runa hade ett namn som (med något undantag) började med det ljud runan användes för.

Den äldre (urnordiska) runradenDen äldre (urnordiska) runraden med 24 tecken.

De äldsta runorna har flera likheter med de alfabet som var i bruk runt Medelhavet kring Kristi födelse, men man har tvistat om vilket som är den direkta förebilden. Numera är de flesta överens om att det nog är det latinska alfabetet – romarnas skrift – som ligger till grund. Runorna verkar också dyka upp under den tid som brukar kallas romersk järnålder (ca 0–400 e.Kr.), då Norden stod i tät kontakt med romarriket.

Under perioden ca 500–700 förändrades språket i Skandinavien kraftigt, något som skapade behov av att också modifiera skriftsystemet. I början 700-talet skapades en ny runrad med endast 16 olika tecken, som ersatte den äldre. Eftersom den nya runraden togs i bruk ungefär samtidigt i hela Skandinavien, har många menat att den måste ha varit resultatet av en medveten skriftreform, kanske skapad av handelsmän som kunde ha ett särskilt behov av att meddela sig skriftligt.

Den yngre (vikingatida) runradenDen yngre (vikingatida) runraden med 16 tecken.

De allra flesta runstenar som finns i Sverige är ristade med någon variant av detta alfabet, och texterna är i regel mycket formelartade. Ofta är det en eller flera namngivna personer som låter resa stenen till minne av en död närstående släkting, ofta en far, mor, son eller dotter, bror eller syster. Ibland berättar texten också om resor som denne företagit och det är inte ovanligt med en kort kristen bön som avslutning. Emellanåt har också runristaren signerat sitt verk.

I och med att kyrkan etablerade sig i Norden i början av medeltiden introducerades det latinska alfabetet, som vi använder än i dag. Detta betydde dock inte att runorna försvann. I stället kom de att leva kvar både som en folklig skrift och inom kyrkans hägn. I många medeltida kyrkor kan man finna runor på gravhällar, dopfuntar, kyrkdörrar och ibland till och med ristade eller målade på väggarna. När arkeologer gräver i medeltida stadskärnor runt om i landet träffar de ofta på vardagsföremål eller djurben ristade med runor.

Djurben funnet 1999 i kvarteret Professorn 1 i Sigtuna. Texten lyder hera : nikala… ”Herr Nikolas”, där herr i detta fall sannolikt är en prästtitel. Benet är preliminärt daterat till början av 1100-talet.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)

Under medeltiden påverkades runorna av den latinska skriften och man skapade nya tecken så att man hade tillgång till lika många tecken som i det latinska alfabetet. Dessa var dock aldrig en del av själva runraden som fortsatte ha 16 tecken och (i stort sett) samma ordning som under vikingatiden.

De medeltida runorna uppställda i ABC-ordning. För många av tecknen fanns olika varianter och ännu fler teckenformer är kända.

På Gotland tycks runorna ha varit i ganska allmänt bruk ännu på 1500-talet och i Dalarna fortlevde en speciell variant av runor, så kallade dalrunor, ända fram till början av 1900-talet.

Under medeltiden och även under nyare tid användes runor på runkalendrar, s.k. runstavar, men här fungerade de inte som skrivtecken utan stod för olika siffervärden som användes för kalendariska beräkningar.

 

Att läsa och tyda en runsten

För att läsa och förstå en runinskrift är det ofta nödvändigt att gå stegvis fram. Först måste man identifiera de olika runorna och överföra dem till dagens alfabet. Därefter gäller det avgöra vilka ljud som varje runa återger och hitta de olika orden samt förstå sammanhanget i texten. Till sist översätter man inskriften till nutida svenska.

Varje steg har naturligtvis sina svårigheter och osäkerhetsmoment. De flesta vikingatida inskrifter är dock ganska enkla att tolka, vilket beror på att texten ofta följer ett bestämt mönster. Många inskrifter består endast av en resarformel, t.ex. ”Vibjörn och Huskarl lät resa stenen efter Sibbe, sin fader.” Efter denna följer ofta av någon upplysning om den som stenen har tillägnats: ”Han var Ragnhilds son” eller ”Hon vill fara österut och ut till Jerusalem”. Därefter kan det finnas en böneformel (”Gud hjälpe hans ande”) och avslutningsvis en ristarsignatur som till exempel ”Fot ristade runorna”.

Man kommer alltså till en runsten med vissa förväntningar om innehållet och eftersom texterna är ganska formaliserade går det att klara sig med ett ganska begränsat ordförråd. Ofta brukar personnamnen vara svårast. Vill man verkligen kunna läsa en runsten måste man dock starta med det enskilda runtecknet.

Var börjar man läsa?

Allra först gäller det naturligtvis att avgöra var man ska börja läsa. Det påstås ibland att inskriften börjar vid rundjurshuvudet om runslingan är utformad som en orm, men detta är en sanning med modifikation. Vanligare är faktiskt att inskriftens början finns längst ned till vänster på stenen. Eftersom det inte går att veta i förväg, får man helt enkelt börja läsa runorna där det verkar lämpligt och se om det blir någon mening. Vanligtvis inleds en vikingatida inskrift med ett personnamn.

På runstenen Sö 194 vid Brösicke på Selaön i Södermanland börjar inskriften i huvudet, vilket samtidigt motsvarar ett läge nedtill till vänster. Runorna lyder:

Brösicke runtext

Runstenen vid BrösickeRunstenen Sö 194 vid Brösicke i Ytterselö socken, Södermanland.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)

Prickarna är så kallade skiljetecken som skiljer ut de olika orden i inskriften. Dessa kan ha rätt skiftande utseenden (x, +, : etc.). I vissa (framför allt äldre) inskrifter finns inga skiljetecken alls utan runorna kan vara skrivna i en enda lång följd.

Runrader och olika runformer

Det finns som nämnts ovan flera olika runrader. De runstenar som man möter ute i landskapet är för det mesta ristade med den yngre runraden, som användes under vikingatiden och som hade 16 tecken. Denna förekommer i huvudsak i två olika varianter, som i dag kallas långkvistrunor och kortkvistrunor. I stället för långkvistrunor ser man ibland termen normalrunor.

Långkvistrunor och kortkvistrunorDen vikingatida runraden i två varianter: långkvistrunor och kortkvistrunor.

De runstenar som restes i Sverige under 800- och 900-talen, som t.ex. Rökstenen i Östergötland, är nästan uteslutande ristade med kortkvistrunor, medan långkvistrunorna är de mest förekommande på runstenarna från 1000-talet. I landskapen norr om Mälaren (och på Öland) är det dock inte ovanligt att ristarna använder kortkvistformer av runorna a, n, s och t.

De två runraderna ovan är schematiserade och det är inte säkert att de runor som möter på de verkliga runstenarna har exakt samma utseende och det finns också en del specialvarianter.

När man överför runorna till dagens alfabet säger man att man gör en translitterering av inskriften. Brösickestenens inskrift får då följande form:

Brösicke translitterering

Runor och språkljud

Den vikingatida runraden hade som sagt 16 tecken, men antalet ljud i det vikingatida språket var mångdubbelt fler. Därför fick en och samma runa stå för flera olika ljud. Runan t användes t.ex. både för t och d, k-runan för k och g etc. Tecknen för vokaler var ännu färre och i-runan måste därför användas för i, e och æ, medan u-runan kunde återge u, o, y, ø och även v (i början av ord).

Ett par tecken kan verka lite främmande i dag. Det tredje tecknet þ, som kanske känns igen från dagens isländska, stod för ett läspljud motsvarande uttalet th i engelskans thing. Runan ʀ återgav ett r-ljud, som var skiljt från det vanliga r-ljudet och som man tror uttalades ungefär som ett glidande ”stockholms-r”. (Andra har jämfört det med uttalet [z] av s i engelskans treasure). Den runa som translittereras med o återger i lite äldre inskrifter vanligtvis ett nasalt a-ljud, som uttalades ungefär som franskans en. I yngre inskrifter står den för o.

Stungna runor vikingatid centreradExempel på de vanligaste stungna runor under vikingatiden.

Med tiden började man modifiera vissa runor genom att förse dem med punkter, s.k. stingningar. Genom att sätta en punkt mitt på i-runan fick man t.ex. ett särskilt tecken som kunde användas för e och æ (translittererat e). Även runorna k och u förekommer med sådana stingningar under vikingatid och markerar då vanligtvis g (gh) resp. y och ø (de translittereras g resp. y).

Eftersom translittereringen endast ger en grov uppfattning om uttalet, brukar man också återge inskriften som den kan ha låtit på vikingatiden. Man gör då en normalisering av texten till runsvenska, där man väljer vissa standardiserade former. Brösickestenens text kan exempelvis normaliseras på följande sätt:

Brösicke normalisering

Normaliseringen är en sorts ”idealspråk” och det är inte säkert att 1000-talets selaöbo läste stenen på exakt detta sätt. T.ex. skriver ristaren ristu stin, som kan tyda på att dessa ord uttalades [re:stu ste:n] och inte med diftongen æi som normaliseringen ger sken av. Ristaren skriver också þir ”de” med r i stället för väntat R. Detta kan tyda på att de båda r-ljuden redan har sammanfallit i hans språk. Fördelen med en normalisering är att man kan jämföra olika inskrifter med varandra och att det går att hitta orden eller namnen i en ordbok eller ordlista. (Brösickestenens ristare har också stungit den första i-runan, oklart varför.)

Tolkning och översättning

Man brukar säga att man i första hand ska utgå från hur inskriften är ristad och inte i onödan anta att ristaren har begått misstag. Det betyder inte att sådana inte finns. På Brösickestenen är namnet Þorkætill till exempel skrivet þurktil, där en vokalruna helt säkert saknas mellan k och t.

När man ska översätta inskriften till nusvenska kan namnen vara särskilt svåra, eftersom många av dem inte längre används. Då försöker man återge dem som de skulle ha skrivits om de levt kvar från vikingatiden fram till i dag.

Inskriften på Brösickestenen kommer i så fall att lyda i översättning:

”Ingemund och Tjälve de reste denna sten efter Torkättil, sin fader.”

Ingemund kan man fortfarande heta i dag och Torkättil är en lite äldre form av namnet Torkel, som även fanns i denna variant redan på vikingatiden. Namnet Tjälve har däremot inte varit i bruk fram till i dag, och här är man tvungen att skapa en nusvensk form.

Svårare än så behöver det inte vara att läsa en vikingatida runsten, men naturligtvis måste man öva, och inte minst skaffa sig kunskap om ord- och namnförrådet.