Runor efter vikingatiden

Varför slutade vikingarna resa runstenar?

Människorna på vikingatiden reste runstenar till minne av sina döda släktingar. De ristade en sten som de ställde nära vägen så att de som passerade förbi skulle se den. Den som hade dött begravdes på gravfältet, som låg nära gården där de bodde. Du har kanske sett ett vikingatida gravfält någon gång. Det består av låga, oftast runda gräsklädda kullar. Gravkullarna ligger för det mesta många tillsammans.

I början av 1100-talet slutade människorna resa runstenar. Samtidigt slutade de begrava de döda på gravfältet. Nu fördes den som hade dött till kyrkogården och begravdes där. Ofta placerade man en gravsten eller ett kors på graven. Man kan säga att gravstenarna ersatte runstenar som minnesstenar över släktingar som hade dött.

Finns det runinskrifter från medeltiden?

I början av 1100-talet slutade man resa runstenar. Men människorna fortsatte till vardags att skriva med runor på samma sätt som man hade gjort på vikingatiden. De ristade in runtecknen med en vass kniv i en träbit. Människorna på vikingatiden ristade ju inte bara runor i hårda tunga stenar. Det var inte så lämpligt om man skulle skriva upp något man skulle komma ihåg eller om man skulle skicka ett meddelande till någon. Då tog man en träpinne och ristade in runorna med kniven.

Men trä multnar och blir jord. Därför finns inte så många runinskrifter i trä kvar. I Lödöse, som ligger strax utanför Göteborg, har arkeologer hittat små träbitar och saker av trä med runor på. På en fin liten vävkniv har någon ristat in en liten kärleksdikt. På modern svenska står det ”Tänk du på mig, jag tänker på dig. Älska du mig, jag älskar dig”.

Vävkniv av trä hittad i den medeltida staden Lödöse i Västergötland. På vävkniven har någon ristat en liten kärleksdikt i runor.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)

Från Lödöse kommer också ett verktyg som en lädermakare använde. För att vara säker på att inte tappa bort det ristade han in sitt namn i handtaget. ”Erik äger mig” står det på handtaget. Läs det en gång till och tänk efter, ”Erik äger mig”. Så skulle inte vi skriva. Här är det verktyget som berättar vem som äger det. Det är vanligt i runinskrifter från medeltiden att texterna är skrivna så att det låter som om det är saken som runorna står på som berättar.

Många medeltida runinskrifter finns på föremål av ben, horn eller metall också. På knivskaft, kammar eller andra redskap av ben och horn ristade man ibland runor. Ofta står det ägarens namn.

Det hände fortfarande under medeltiden att man högg in runor i sten. Men på vikingatiden högg man ju in sina runor i vanliga stenar. De vikingatida runstenarna skulle ju inte användas till något annat än att vara just runstenar. På medeltiden högg man in runor i saker av sten, som till exempel fint tillformade gravhällar, gravkistor av sten eller dopfuntar. En dopfunt ser ut som en stor skål. Dopfuntar finns i kyrkor och används när någon skall döpas.

Vad är dalrunor?

I landskapet Dalarna är bara två fragment av vikingatida runstenar och några medeltida runbleck kända. Men senare, under 1500-talet, 1600-talet, 1700-talet och till och med under 1800-talet ristade många människor i Dalarna runor, när de skulle skriva något. Runtecknen som användes i Dalarna såg inte riktigt ut som runorna som användes under medeltiden, utan flera av dem hade annorlunda former. Dessutom började man tidigt att blanda runorna med det latinska alfabetet det vill säga de vanliga bokstäverna.

Så här såg dalrunorna ut på 1500-talet.

En del av runinskrifterna från Dalarna handlar om att det var hungersnöd och ont om mat där i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Då var det många människor som svälte ihjäl. På ett bord från 1730 från Älvdalen i Dalarna har någon ristat: ”Här går (= ryms) mycket mat på detta bordet. Den vore lycklig som hade så mycket”. I botten på en skål från 1696, också från Älvdalen, kan man läsa: ”Då var ett svårt hungersår och dyrtid. Gud bättre!”

Inskrift med dalrunor ristad på utsidan av en skål från Älvdalen. Texten lyder anders : tåmason hafuer giort : dhena skålen i(?) amber : ris den 16 iulius 1688 dvs. ”Anders Tomasson har gjort denna skål i Hamberris den 16 juli 1688”.

Varför slutade man använda runor?

När kristendomen och kyrkans män kom till Sverige på 1000-talet förde de med sig kunskap om bokstäverna. Under några hundra år fortsatte människor att rista runor när de skulle skriva något. Det var lätt och billigt att få tag i en träbit att rista i med kniven. För att skriva bokstäver behövde man penna och bläck och pergament – eller längre fram i tiden papper – att skriva på. Det var dyra saker.

Man har tänkt sig att det mest var vanliga människor som fortsatte att använda runor, men på medeltiden var det troligen lika vanligt att prästerna var runkunniga. Däremot använde man latinska bokstäver och runor i olika sammanhang. Till en början skrev prästerna nästan enbart på latin och använde då givetvis den latinska skriften. De latinska bokstäverna passade också bäst när man skulle skriva på pergament. Man kunde också använda runor för att skriva på latin, men för det mesta valde man att skriva på det språk som man talade till vardags. Runorna lämpade sig också bättre för trä och sten.

Del av en gravhäll från Ugglums kyrka i Västergötland, som både har text med runor och latinska bokstäver.Foto: Bengt A. Lundberg/Kulturmiljöbild (CC BY)

På det svenska fastlandet, men också i våra grannländer Norge och Danmark, verkar det som om konsten att rista runor försvinner strax efter mitten av 1300-talet. Kanske har det något med digerdödens härjningar att göra. Bara på några få ställen lever kunskapen kvar. En sådan plats är Gotland där man hade en levande runtradition långt upp i 1500-talet, en annan är Island. Om dalrunorna kommer direkt från den medeltida traditionen eller om de skapades av lärda män på 1500-talet är något som vi ännu inte vet.

Ett exempel på en nyskapad runrad som användes på 1800-talet är den som nyligen har uppmärksammats i Hassela i Hälsingland.

Nu på 1900- och 2000-talet har moderna runristare börjat tillverka runstenar åt folk som vill ge bort dem som 50-årspresenter eller liknande. Men man kan ändå inte säga att runorna används i dag. Dessa nya runinskrifter är mest gjorda på skoj.

Hur sköter man om runstenarna?

Eftersom vi vill att runstenarna skall skyddas och finnas kvar i framtiden måste vi sköta om och vårda dem. När man vårdar en runsten tar man bort buskar och grenar som växer alltför nära stenen. Man klipper också gräset så att det inte blir för högt och skymmer ristningslinjerna. Om det växer mycket mossa och lav på runstenen måste en stenkonservator komma och göra ren den. En stenkonservator har fått utbildning och lärt sig hur man ska göra ren en runsten utan att skada stenytan. En stenkonservator kan också laga sprickor och sätta fast bitar som lossnat.

När runstenen är rengjord kommer en runolog och målar ristningslinjerna och runorna med röd färg. En runolog är en som kan mycket om runor och runristningar och om det runsvenska språket, som människorna på vikingatiden talade.