Runstensvård – vad kan det omfatta?

Runsten med lav i kulturlandskap
Runinskrift SÖ 214 ÅrbyFoto: (CC BY)

 

Runstenar har en särställning bland fornlämningar eftersom de är den främsta källan till det svenska språket före medeltiden. Detta gör att alla avvägningar kring olika typer av vård-, konserverings-, dokumentations- och förvaltningsmetoder för stenarnas bevarande också måste ta hänsyn till att de är skriftliga dokument, och viktiga för den pågående språkforskningen, runologin.

Terminologi

Först en kort beskrivning av olika begrepp som ofta används när man diskuterar konservering eller runstensvård. Termerna är definierade i en standard som blev antagen i Sverige och i Europa år 2011, SS-EN 15898:2011Vårda är att ansvara för, att bry sig om, att vakta. Det används ofta som ett samlingsbegrepp för en rad olika åtgärder eller aktiviteter. Konservera är att bevara något – med särskild tanke på framtiden och kommande generationer. Minsta möjliga åtgärd på objektet skall alltid eftersträvas för att undvika att objektet förändras. Som konservator eftersträvar man metoder och material ska vara reversibla eller möjliggöra att objektet är återbehandlingsbart. Konservering delas ofta upp i preventiv (förebyggande) konservering och aktiv konservering. Preventiv konservering innebär oftast att man förbättrar ett objekts miljö eller omgivning för att öka objektets livslängd. Aktiv konservering är ofta ”stabiliserande” och åtgärderna görs direkt på objektet med syfte att stoppa eller fördröja pågående vittring eller för att minimera skador. Underhåll är den fortlöpande och regelbundna vården av objektet och dess omgivning. (Ordet renovering är ett ord som kan syfta på att man inte behöver ta hänsyn till originalmaterial eller objektets kulturhistoriska värden. Därför ska det ordet inte användas inom fornlämningsvård). Rengöring innebar att man avlägsnar något man betraktar som ”oönskat” material på ett objekt. Om en beställare och en entreprenör skriver avtal kring rengöring bör man alltid ta med i avtalet exakt vad som är det oönskade.

Restaurering och rekonstruktion innebär att man försöker få materialet eller objektet att återgå till ett tidigare känt stadium. Restaurering är åtgärder på ett stabilt objekt. Åtgärderna syftar till att möjliggöra att objektet kan uppskattas, förstås och användas. Åtgärderna ska visa respekt för objektets kulturhistoriska värden och för de material och de metoder som användes vid uppförandet. Rekonstruktion är att återställa ett objekt till ett tidigare känt stadium genom att använda sig av redan befintliga material eller genom att tillföra nytt material. En rekonstruktion ska bygga på respekt för objektets kulturhistoriska värden och ska grundas på säkra bevis för att man faktiskt återställer ett objekt till ett tidigare känt stadium. En rekonstruktion behöver inte vara fysisk utan kan också vara digital.  Retuschera innebär att man bättrar på eller snyggar upp, till exempel en befintlig målning eller en lagning. Det är en estetisk åtgärd som gör att objektet ger ett vårdat intryck men är inte per automatik en konserveringsåtgärd.

Runstensvården syftar till att uppnå ett eller flera av följande tre mål:

  • bevarande (att förhindra eller stanna upp vittringsprocesser i stenen, genom t.ex. aktiv eller preventiv konservering);
  • undersökande (att forska och analysera materialet och inskriften, t.ex. genom okulär besiktning, skanning med svepelektronmikroskop eller 3D-skanning);
  • ”framtagning” (att t.ex. rengöra ett objekt för att synliggöra dess originalutseende om det är känt, eller för att ta fram ett ”mer meningsbärande” utseende genom rekonstruktion, tex imålning). (Caple 2009).

Resultaten av dessa aktiviteter skall sedan dokumenteras, arkiveras och tillgängliggöras.

Målning

Djuprengöring, konsolidering, limning och fogning av lossnade delar på runstenar utförs av någon med konservatorskompetens. Det är länsstyrelserna som är beställare av åtgärder från externa entreprenörer, som stenkonservatorer, eller andra kulturvårdsföretag.

I samband med konserveringsåtgärder brukar rengöring och målning av ristningarna utföras. Imålning av nyfynd eller av otydliga eller tvetydiga runor, slingor och övriga ornament kräver god kännedom både om materialet (om sten och om färgen) och runologisk kompetens för att undvika feltolkningar av texterna och för att undvika att en olämplig färgtyp används. Imålning av inskrifter är något som länsstyrelserna kan beställa av en runolog från Riksantikvarieämbetet.

Målningen är en estetisk och språkmässigt betingad åtgärd (den tolkade texten blir lättare att läsa när ristningarna målas) och utföres ofta för att texten och stenens status som bevarandevärd skall bli tydliggjord. Målning gör att en sten ser vårdad ut, men är egentligen inte en konserveringsinsats eftersom nytt material tillförs (färg av modern typ) och eftersom man i regel inte vet hur stenarna har varit målade då de var nya. Stenarnas individuella ursprungliga bemålning är oftast okänd. (Vid alla sorters behandling och målning av sten bör beställare och utförare alltid tänka på att det man tillför ska gå att ta bort och att det ska gå att behandla eller måla stenen på nytt i framtiden. Funderar man på vilka lösningsmedel som ska användas till borttagning av olika typer av färg finns det ett Vårda väl-blad för borttagning av klotter).

Den som vill se exempel på hur runstenar kan ha varit bemålade ursprungligen kan besöka Köpingsviks kyrka på Öland, där det finns flera runstensfragment med välbevarade färger. Mer om målning av runstenar finns att läsa här i en artikel på K-blogg ”Att måla runstenar”.

Rengöring

Alger, mossor och framförallt lav täcker fort stenytor och kan göra det svårt att se ristningslinjerna. Ur bevarandesynpunkt måste man alltid göra en avvägning mellan en önskan att ha stenarna fria från biologisk påväxt, och det slitage som rengöring innebär för stenarna. Ju oftare en sten rengöres, desto oftare utsätts den för slitage. Lav är ofta en indikator på ren luft och därför kan snabb återväxt på sten vara ett tecken på något bra – även om man tycker att det är ledsamt när lav etableras i ristningarna.

Det finns många produkter på marknaden som lovar att de kan hålla sten fria från till exempel biologisk påväxt, överflödigt vatten och klotter. Men många av dessa nya behandlingar, produkter och metoder är ofta oprövade på arkeologisk eller kulturhistorisk sten och ska därför inte användas på runstenar. Stenvittring kan vara mycket komplext och en skada orsakad av felaktig rengöring eller ytbehandling kan bli synlig långt efter det att det som orsakade skadan inträffade.

Det finns många olika typer av rengöring och det gäller att välja rätt metod till rätt sorts sten. Om en rengöringsmetod får stenen att vittra snabbare räknas åtgärden inte som en bevarandeåtgärd utan som en skada. Rengöring ska därför utföras av professionella konservatorer eller kulturvårdare. I Riksantikvarieämbetets öppna arkiv Samla finns ett vårda väl-blad som handlar om för- och nackdelarna med rengöring av sten, Vårda väl: Rengöring av sten (fasader och monument).

Med mildare vintrar och längre växtsäsong som kommer med klimatförändringarna kan mer naturvetenskaplig forskning och metodutveckling behövas kring skonsamma rengöringsmetoder av runstenar och annan kulturhistorisk sten. Ett FoU-projekt om skonsamma rengöringsmetoder var”Ren Sten” som bedrevs av  Eva Ernfridsson, Göteborgs universitet under perioden 2009-2013. I maj 2015 hölls en konferens vid samma namn ”Ren Sten” som handlade om rengöring och dokumentation av ristad sten (till exempel runstenar, bildstenar och hällristningar). Konferensrapporten finns att ladda ner här: Ren sten: Konferensrapport 6-8 maj 2015.

Löpande underhåll och preventiva åtgärder

För att slippa onödigt mycket påväxt på runstenarna och runhällarna bör man arbeta förebyggande. Mycket av det förebyggande arbetet handlar om markskötsel och vård av omgivningarna och att vara uppmärksam på förändringar. Grundregeln är att inte låta löv, gräsklipp, fågelspillning, jord, vägdamm eller liknande ligga kvar på stenytan och det här är något som runstensfaddrarna kan hjälpa till att ta bort. Organiskt material som ligger kvar på stenytan ökar fuktigheten  och ger näring för påväxt. Enkelt underhåll av stenen och dess omgivning, som att ta bort ”skräp” som hamnat på ytan eller att avlägsna träd, buskar och sly som växer för nära, bör göras med regelbundenhet flera gånger om året.

Fotograferar man runstenen efter regn kan man ofta upptäcka var vatten samlas. Märker man att en runsten ofta står med roten blöt kan länsstyrelserna behöva beställa dränering eller på annat sätt få vattnet rinna bort från stenen.

Vård- och underhållsplanering / skötselplan

I en skötselplan för en runsten som befinner sig i ett mindre fornlämningsområde, kan man beskriva vilka insatser som behövs göras både avseende löpande underhåll och mer tillfälliga, större vårdinsatser. I skötselplanen brukar det ingå en beskrivning av objektet och dess omgivning, datering, topografiskt läge, vegetation, objektets tillstånd med mera. Där kan man bestämma vilka mål man vill uppnå avseende vegetationen i omgivningen, vården av objektet, informationsinsatser och publikanpassningar. I planen anger man även när eller hur ofta olika åtgärder skall utföras. Skötselplaner för fornminnen upprättas vanligen i samråd med den som skall sköta marken. (En skötselplan kan i sin tur ingå som en del i ett mer övergripande vårdprogram). För den som vill läsa mer om skötsel och underhåll rekommenderas sidorna 98-108 i ”Handbok för fornminnesvård”. Om du har frågor kring skötselplaner eller undrar över vilka åtgärder som är tillståndspliktiga på en runsten eller i ett fornlämningsområde, kontakta din länsstyrelse.

Nya upptäckter – nya rekommendationer?

På Kulturvårdsavdelningen drivs ett projektet vid namn ”Laborativa runanalyser.” Varje år görs nyfynd av runinskrifter på olika material och föremålstyper. En del av dessa nyfynd har mycket tydliga färgspår eller märken efter verktyg och olika tillverkningsmetoder men det kan också förekomma spår som inte är synliga för blotta ögat. Projektet syftar till att öka vår kännedom om äldre tiders bemålning, vilken typ av pigment och bindemedel som kan ha använts på olika material, hur och var på objekten dessa har applicerats eller om andra ytbehandlingar (som till exempel infettning eller vaxning har förekommit ). Vi utforskar också olika dokumentations- och analysmetoder. Även fynd som har en för upphittaren eller uppgiftslämnaren till synes ointressant inskrift, kan vara en del av ett runmonument och ha potential för betydelsefulla analyser och vara av största vikt inom detta projekt. För att säkerställa och dokumentera alla spår innan föremålen blir kontaminerade, till exempel genom tvättning, kritning, imålning och/eller andra behandlingar, är det önskvärt att naturvetenskapliga undersökningar och analyser kan utföras snarast möjligt som fyndet till exempel har tagits ur jorden. Resultatet av dessa analyser kan komma att bli andra riktlinjer eller rekommendationer för vård och konservering av vissa typer av objekt. Vid nyfynd, kontakta din länsstyrelse direkt innan du gör några som helst åtgärder! Du kan läsa mer om hur du anmäler ett fornfynd här: Hur anmäls upphittade fynd?

Vidare läsning:

Mer att läsa för den som vill veta mer om det tidiga 1900-talets kontra dagens runstensvård och om hur stenarna fått det utseende de har idag:

För den som vill läsa mer om stenkonservering, terminologi och definitioner: