Policyer och rutiner för mänskliga kvarlevor på Norrbottens museum
Nils Harnesk är arkeolog och chef för kulturmiljöavdelningen på Norrbottens museum. Här berättar han om museet och hur de jobbar med arkeologi och de mänskliga kvarlevor som finns i samlingarna.
Berätta om Norrbottens museum och hur ni jobbar med arkeologi
Norrbottens museum är ett regionalt museum med ansvar för Sveriges nordligaste län och en fjärdedel av landets yta. Vårt uppdrag är att beforska och förmedla vårt läns förhistoria och historia. Från fjäll till kust.
Den arkeologiska verksamheten är inordnad under vår kulturmiljöavdelning. Vi bedriver både uppdragsarkeologi och egen forskning. Vi har exempelvis ett pågående forskningssamarbete med Luleå Tekniska Universitet om den äldsta järnframställningen i länet.
Uppdragsarkeologin är en viktig del i vår kunskapsuppbyggnad i länet som också lett till vidare forskning. Den hittills äldsta bosättningen i Norrbotten, två boplatser i anslutning till byn Aareavaara utanför Pajala, är daterad till 10 600 år. Dessa hittades tack vare en planerad gruvetablering i området och att vi upparbetat en metodik och arbetssätt för att identifiera lägen för mesolitiska boplatser.
Forskning och uppdragsarkeologi går hand i hand. Som länsmuseum är det viktigt med kunskapsförmedling till medborgarna. Vi jobbar med detta genom utställningsverksamhet, bokutgivning, föredrag och pedagogisk verksamhet.
Vad innebär det för museet att arbeta i en region med urfolk och minoriteter?
Det innebär att vi har en lång och upparbetad erfarenhet av att arbeta med urfolket samerna och de nationella minoriteterna. Det ställer naturligtvis andra krav på oss som institution att över tid upprätthålla och utveckla vår kunskap om dessa gruppers historia och kulturarv.
Vi behöver också ha en god förmåga till dialog i projekt som berör dessa. Framför allt är det spännande och stimulerande att arbeta i en region som från allra första början varit och fortsatt är en kulturell mötesplats och på många sätt en smältdegel.
Från att inlandsisen släppte sitt grepp i området ser vi att vår region tagit del av flera migrationer och att kontaktvägarna sträckt sig över hela det arktiska området, från öst till väst med influenser och utbyte från dagens Norge, Finland och Ryssland. Det är inte förrän under medeltid och Norrbottens integrering i den svenska riksbildningen som det traditionella kontaktmönstret byts från öst-väst till nord-syd.
Vad fick er att inse att ni behövde uppdatera museets rutiner kring mänskliga kvarlevor?
Det var i samband med att vi involverades i arbetet med de nya stöddokumenten som Riksantikvarieämbetet har tagit fram. Under det arbetets gång insåg vi att våra egna policyer, rutiner och riktlinjer antingen var otillräckliga eller i vissa aspekter obefintliga.
Som en följd av policyarbetet kring hanteringen av mänskliga kvarlevor behöver vi bland annat arbeta fram nya rutiner som reglerar vår hantering vid ansökan om provtagning av material.
Vi behöver även riktlinjer vid utlån/inlån av material och hur vi ska ställa oss till eventuella förvärv av mänskliga kvarlevor som tillkommer på andra sätt än via arkeologiska undersökningar. Exempelvis hur vi ska agera om någon vänder sig till oss för att donera material som innehåller mänskliga kvarlevor.
Vi behöver även ta fram en policy för återlämnandefrågor. Det arbetet har vi däremot inte hunnit påbörja ännu.
Hur har ni jobbat med detta tillsammans på museet?
Vi satte ihop en arbetsgrupp bestående av Åsa Lindgren, mångårig projektledare för räddningsundersökningarna av ödekyrkogården i Silbojokk, samt vår osteolog Emma Boman.
Silbojokk är ett komplext projekt på många sätt. De historiska källorna anger att det begravts samer på ödekyrkogården som etablerades på 1600-talet. Materialet som ägs av Historiska museet i Stockholm omfattas av återlämnandekrav. Så med Åsas långa erfarenhet av projektet och hanteringen av de mänskliga kvarlevorna, samt spetskompetensen hos vår osteolog, ansåg jag som ansvarig chef att de passade bäst för att processleda vårt arbete.
Vi har haft en temadag kring deras pågående arbete och tanken är att genomföra fler sådana dagar. Till gruppen är också vår etnolog inkopplad för att bidra särskilt kring de etiska perspektiven. Troligen kommer gruppens sammansättning i arbetet med återlämnandefrågor att se likadan ut. Jag har som ansvarig chef deltagit mer på ett övergripande plan, men även operativt i viss mån, då jag är utbildad arkeolog i grunden.
Har ni redan nu sett någon nytta eller effekt av era rutiner?
Det har vi. Arbetet med policydokumenten har lett till en intern granskning av existerande rutiner och arbetssätt. Bland annat hur vi hanterar mänskliga kvarlevor.
Vi har också flyttat om i de arkeologiska samlingarna och samlat alla kvarlevor på en plats i magasinet som är undanskymd och där vi avser hänga för draperier. Även rutinerna för vem som får tillgång till materialet och hur det exponeras har vi sett över.
Stöddokumenten och vårt interna arbete har på ett tydligt sätt visat vad vi gjort korrekt, men också vad vi saknat. Nu har fokus för vår del varit att ta fram en policy för hanteringen av mänskliga kvarlevor i samlingarna, men vi behöver också ta tag i ett policyarbete för återlämnandefrågor. Det senare känns angeläget då vi är en dialogpart i återlämnandeärendet rörande Silbojokk-materialet. Av resursskäl kan vi dock inte driva bägge processerna parallellt.
Om ni blickar framåt, vad ser ni för behov och utmaningar?
Vi behöver hålla i och fortsätta arbetet med policy för hantering av mänskliga kvarlevor. Inget arbete har blivit gjort under fältsäsong och vi behöver som en följd av detta revidera och ta fram nya rutiner och riktlinjer inom vissa områden, som jag redan nämnt. Det är mer ett behov än en utmaning, det är prioriterat för oss att få detta på plats.
Det kvarstår också en del arbete med samlingarna, att skapa oss en detaljerad kunskap om proveniens och materialets tillkomst, främst för de kulturhistoriska samlingarna, men i viss mån även de arkeologiska samlingarna.
Ett stort behov är att fortsätta ha ett utbyte i gemensamma nätverk där vi kan dela med oss av det arbete som gjorts och blivit bra, goda exempel, och utbyta erfarenheter och kompetens. Det är lätt att man fastnar i det egna, så nätverk som Nordiskt nätverk för mänskliga kvarlevor hoppas vi mycket på. Ett annat mycket välfungerande exempel är Samlingar i centrum. Det kan vara till stor hjälp i det kommande arbetet.
Det vore bra om Riksantikvarieämbetet fortsätter att hålla dialoger och gör uppföljningar på området.