”Förtroende en del av museernas livsnerv”

Det svenska folkets tillit till museerna är stark. Enligt SOM-institutets stora förtroendeundersökning, som genomfördes i samarbete med Sveriges Museer i slutet av 2021 och presenterades sommaren 2022, är det en av samhällets institutioner som man litar mest på.

Museerna fick i undersökningen förtroendebalans +59, vilket var lika mycket som Valmyndigheten. Justitiekanslern fick +22 och de politiska partierna -28.

Endast sjukvården, som toppar listan med +64, har ett högre förtroende än museerna.

Och när undersökningsföretaget Novus lite senare frågade det svenska folket vilken kulturform det ska satsas skattemedel på kommer museerna i topp, före arkiv och litteratur/läsande/språk.

Av detta går det att dra slutsatsen att museerna upplevs som en trygg och viktig kunskapsinstitution i en värld av desinformation och ett allt hetsigare debattklimat, där polariseringen ökar och det tycks bli allt svårare för olika perspektiv att mötas.

Men när museernas verksamhet i högre utsträckning digitaliseras, vad händer med förtroendet då? Hur kan det förvaltas i mötet med de digitala besökarna? Hur kan museernas kunskap bidra i tider av vilseledande information och fake news?

Men vad är egentligen förtroende? Inom organisationsforskningen har det beskrivits så här: ”Ett psykologiskt tillstånd där en individ accepterar sårbarhet, eftersom individen har positiva förväntningar på andra aktörers avsikter och agerande.”

Med förtroende kommer också förväntan. De institutioner som vi har stort förtroende för har vi större förväntningar på än de där förtroendet är lågt. ”Annorlunda uttryckt betyder en generellt stort förtroende en större optimism, medan sjunkande förtroende antyder att det kan finnas framtida skuggor”, skriver forskarna Sören Holmberg och Lennart Weibull i rapporten “Förtroendet för samhällets institutioner – Utvecklingen i Sverige 1986 –2012“.

Forskning kring digitalt förtroende

94 procent av den svenska befolkningen använder idag internet, enligt Internetstiftelsen, som också har konstaterat att var femte svensk internetanvändare avstår från att använda digitala samhällstjänster eftersom de känns osäkra.

Enligt Sveriges museers årliga sammanställning av medlemmarnas besökssiffror för 2022 har museernas digitala utbud, som ökade kraftigt under pandemin, fortsatt växa. Under 2022 hade museerna 235 miljoner digitala besök, enligt Sveriges museers sätt att räkna, vilket var två miljoner fler än 2021.

Trots att internet i år firar 40 år är forskningen kring digitalt förtroendeskapande ännu relativt obevandrad terräng. Det kan bero på att förtroendebegreppet är komplext och svårt att ta på, menar Rickard Andersson, forskare inom kommunikation vid Lunds universitet, som tillsammans med sina kollegor Mats Heide och Charlotte Simonsson har skrivit rapporten Digitalisering, kommunikation och förtroende, som utkom i september 2022.

I den har de studerat hur ett antal offentliga institutioner arbetat med att skapa förtroende internt i sina organisationer, men även när det gäller värdeskapande för användare och medborgare.

– Men om man tänker på förtroende på samhällsnivå så kan man säga att vi litar på experter och vi ger förtroende eller har förtroende för dem, eftersom det blir för komplext om vi alla ska ha detaljinsikt om allting. Så vi litar på att de gör någonting för samhällets bästa, säger Rickard Andersson.

Han tror att museer har ett högt förtroende eftersom ” det är ganska tydligt vad de har för syfte”.

En av institutionerna som forskarna har tittat närmare på i sin rapport är Skatteverket, som gjort en förtroendemässig resa, från att vara avskydd till älskad, med högt och stabilt värde i förtroendemätningarna. Enligt 2021 års mätningar, alltså samma där museerna fick en förtroendebalans på +59, uppmätte Skatteverket +55.

2018 lanserade Skatteverket sin chattbot Skatti, som svarar på vanliga frågor om folkbokföring och inkomstdeklarationer.

Enligt Rickard Andersson beror Skatteverkets framgångsrika arbete med förtroende på att myndigheten har ”förtroendeaspekten med sig hela tiden”.

– Den statliga värdegrunden, hur den här chattboten ska vara en myndighetsrepresentant och stå för det som en statligt anställd ska göra har hela tiden hela tiden funnits med, upplever jag. Det har funnits en medvetenhet kring betydelsen av förtroende, men inte förtroendebyggande som ett ändamål i sig, utan det som en myndighet ska göra som i sin tur ger förtroende. Jag tycker att Skatteverket har med de aspekterna hela tiden på ett bra sätt. Hur blir det rättssäkert? Hur tar vi hand om externa intressenter?, säger han och poängterar att hans fokus framför allt handlar om kommunikation.

– Ibland så kan det ju bli lite för mycket fokus på kommunikationen och förtroende, men kommunikationen är så klart en viktig aspekt för det. Men tyckte jag att Skatteverket hela tiden har haft en väldigt tydlig medvetenhet om vad det är som är viktigt, för att även i den här kontexten framstå som en myndighet som jobbar på rätt sätt, säger Rickard Andersson.

Det viktiga är att gå tillbaka till sitt grunduppdrag och grunda sig i det och ”kanske kommunikativt förtydliga det för alla som jobbar med det”, menar han.

Inom organisationsforskning talas det om att förtroende byggs genom att verksamheten utstrålar integritet, välvilja och kompetens. Dessa aspekter har Skatteverket haft med sig under hela sin resa, menar forskarna i rapporten. Där många myndigheter tillämpar ett inifrån-och-ut-tänk har Skatteverket tydligt satt användaren i fokus. Hur skapar de så stor nytta för de som betalar skatt som möjligt?

De som är sämre på att skapa förtroende är de som uppfattas som krångliga av medborgarna, att det skapar mer problem än vad det skapar nytta när de interagerar med myndigheten.

– Ska man reducera förtroende till fokus på kontroll kontra service så kan jag tänka mig att finns den här upplevelsen att det är väldigt byråkratiskt när man interagerar med dem. De upplever att de pratar med en lagtext istället för att uppleva att här får jag hjälp och de hjälper mig i min situation. Skatteverket befinner sig på den andra änden av skalan, säger Rickard Andersson.

Anders Stridh, som är strateg på Skatteverket och som tillsammans med Lennart Wittberg har skrivit boken ”Från fruktad skattefogde till omtyckt servicemyndighet”, som handlar om myndighetens förtroenderesa, betonar vikten av att förtjäna förtroende.

– Förtroende är ju inte som vad som helst. Vi brukar säga att det är som kärlek, det är farligt att försöka styra det. Om du eller jag upplever förtroende för någon kan vi ju säga att vi gör det men exakt varför vi gör det är svårt att sätta fingret på. Det är ingen parameter som man bara styr som en myndighet. Man behöver liksom ödmjuk inför och förstå att det kan komma från olika delar, det finns olika bottnar i varför det är på det sättet, säger han.

– Går man långt tillbaka i tiden så såg vi inte värdet av förtroende, vår strategi då var att uppfylla vårt uppdrag. Det handlade mer om att vi skulle liksom hota och skrämma medborgarna till lydnad.

Men sedan började vi titta på vad man hade för drivkrafter att betala skatt, inte bara att undvika risk för att göra fel, utan människors drivkrafter. Då kom förtroende upp. Och relationer med medborgare och företag står som viktiga delar i att stärka viljan att betala skatt. Därför började vi fundera på vad är det som gör att man förtjänar förtroende?, säger Anders Stridh.

Museernas digitala förtroende

Kommer museernas goda förtroende kunna bestå i en digital miljö? Carl Heath, senior forskare på det statliga forskningsinstitutet Rise, tror det.

– Ja, jag tänker så här att alla institutioner förändras som en konsekvens av sin egen samtid, alltså oavsett vilken institution vi nu pratar om. Och det gör ju museerna, även med sina institutioner i den fysiska världen, så sker det ju en gradvis förändring av upplevelsen av vad den institutionen är, det sätts i ljuset av all annan samhällsutveckling som pågår runt omkring dem.

– Men då backar man bandet till liksom sent 1800-tal, början på 1900-talet, museernas uppbyggnadstid, om man tar exempelvis Nordiska riksmuseet i Göteborg, eller Naturhistoriska riksmuseet i Göteborg i Slottsskogen till exempel. Det var en enorm investering på sin tid att göra detta. De var ju verkligen fyr-ton av kunskap i sin tid då, för sett i relation till alla andra kunskapsplatser i det dåvarande fysiska samhället, så var ju den fysiska byggnaden tämligen unik i sitt sammanhang. Det var ju, i någon mening, ett Disneyland då. Det gjordes enorma samhällsinvesteringar i kultur egentligen. Och sett i relation till andra typer av erbjudanden av kultur, vare sig de är kommersiella eller samhälleliga, så var museet som arena top of the line, säger Carl Heath, som påpekar att museets position och narrativ i den fysiska världen har förändrats, alldeles oavsett digitaliseringen.

Att det fysiska landskapets förändringstakt är långsammare än det digitala förändrar inte att upplevelsen av museets potential handlar om samma frågor som gör det värdeskapande även i den fysiska världen, menar han.

Det vill säga att det är enkelt att ta sig dit, att det är begripligt, kvaliteten i informationen och kvaliteten i platsen.

– När vi bygger en ny fysisk museibyggnad så har vi en arkitekttävling. De är oftast ganska spektakulära kreationer eller museer i sig själva, det finns ett egenvärde i det kulturella byggnationen av ett museum för att gestalta det innehåll som museet ska härbärgera. Men vi har inte samma attityd till att bygga digital infrastruktur, som till exempel en webbsida.

Adam Koszary, digitalt ansvarig på The Audience Agency, som är en brittisk välgörenhetsorganisation som arbetar med att uppvisa hur offentligt ägd data kan göra skillnad för konstinstitutioner och deras publik, är inne på samma sak. Han menar att museer har ett så högt förtroende för att de historiskt har betraktats som ”sanningens bastioner”.

– Bilden av museer är att de är fulla av saker som har hänt tidigare och beslutats tidigare. Du går dit för att lära dig den sanna historien. Alla som någon gång har jobbat på ett museum eller ett galleri vet att vi inte alltid talar sanning, att vi tvingas välja vilket narrativ vi ska ha, vilka samlingar vi väljer att visa och inte visa. I Storbritannien har vi talat om varifrån föremålen kommer, men inte nödvändigtvis hur de har hamnat här. Det faktum att vi inte alltid har rätt svar, att vi inte känner till sanningen, gör att vi gissar rätt friskt. När du besöker ett museum ser du inte mycket av den diskussionen, det som förekommer bakom kulisserna, du ser bara det som har hängts upp på väggarna, du får lite fakta, du ser vackra föremål och det brukar vara hela upplevelsen, säger Adam Koszary, som tidigare arbetat på Museum of English Rural Life och Royal Academy of Arts, samt under en kortare period som sociala medier-ansvarig på biltillverkaren Tesla.

I kraft av sin status har museerna vant sig vid att göra saker på sina egna villkor, menar han.

– Museerna äger byggnaderna och utrymmet, det gör att de kan diktera villkoren för hur en utställning ska framställas och vilka utställningar som ska väljas. Jag säger inte att alla institutioner sköts så, vissa har mycket samarbeten med samhället. Men likväl äger de byggnaden, de äger narrativet, säger Koszary.

Med digitaliseringen har den geografiska platsens konkurrenskraft minskat. Kunskap finns att tillgå på andra platser. Besöken till museernas innehåll på Wikipedia är fortsatt en dominant del av de digitala besöken. “Flera museer har sin största räckvidd via denna kanal”, konstaterar Sveriges museer i sin besöksstatistik för 2022. Enligt den hade de 36 museer, som presenterar eget material på Wikipedia, 183 miljoner visningar under 2022.

Men samtidigt som digitaliseringen möjliggör ökad kunskapsdelning ökar den även möjligheten för icke-demokratiska krafter att ta plats i debatten.

”Det är numera uppenbart för alltfler att nätet också kan användas av dem som vill minska demokratins inflytande”, konstaterar Simon Lindgren, professor i sociologi vid Umeå universitet, i en artikel på umu.se.

Kommunikationsforskaren Rickard Andersson menar att ”det här med demokratins förfall är lite av en myt”. Däremot sker en förflyttning av det demokratiska engagemanget.

– De som studerar digitalisering, sociala medier och engagemang pratar ju istället om att det demokratiska engagemanget håller på att förändras. Den traditionella synen på engagemang, som att vi röstar vart fjärde år, tappar lite förtroende i vissa grupper, eftersom man ser att möjligheten att påverka är väldigt begränsad och ”det blir inte som jag vill”. Då förflyttas engagemanget istället till att man börjar använda kod för att påverka samhället. Och man använder sin röst med direkt på sociala medier genom att då vara en, så att säga, politisk influencer och influera på det sättet. Om jag ska spekulera lite kring förtroende så tror jag inte att vi kan ha en statisk syn på förtroende, utan i takt med att digitaliseringen och samhället förändras på grund av det, så behöver vi tänka om även när det gäller förtroende, säger han.

För Skatteverket blev det viktigt att tydligt definiera sitt uppdrag – att bidra till ett väl fungerande samhälle och säkerställa finansiering för offentlig sektor – för att kunna följa denna utveckling.

– Myndigheten har inget egenvärde, det har ingen myndighet. Genom att lyssna och förstå hur det ser ut utifrån dem som vi är till för, att förstå deras perspektiv, så kan vi också utföra vårt uppdrag på ett sätt som gör att man till exempel kan deklarera på olika sätt. Vi skulle ju såklart kunna säga ”det finns bara det här sättet, så är det bara att köra på det”, men vi har ju satsat på olika sätt, för en del föredrar att göra det via e-tjänsten, andra appen och tidigare kunde man även skicka sms, säger Anders Stridh.

Carl Heath på forskningsinstitutet Rise  anser att det även är museernas väg till fortsatt förtroende, att i grunden påminna sig om sitt uppdrag och ha en levande diskussion kring kopplingen till de nya digitala förutsättningarna ”på ett sätt som man förmodligen inte haft tidigare”.

– Vem är vi till för, vilka mål har vi, vad är vårt värdeskapande, med vilka resurser gör vi det, i vilken riktning, med vilka kompetenser, i relation till vilka andra, med vilka motstånd. Och så har man ett levande strategiskt arbete som går hela vägen ner i varje aktivitet i museet. Så jag kan veta att, varför gör vi det på det här sättet, säger han.

Inom Skatteverket har man skiftat från det som inom forskningen brukar kallas varulogik till tjänstelogik. Det som produceras eller skapas, oavsett det är varor eller upplevelser, har inget värde förrän det når en användare.

– Vi skapar inget eget värde alls. Om vi skulle göra en e-lösning som ingen använder finns det inget värde i den. Så värdet uppstår när företag och andra har nytta av den. Det är ett synsätt som vi försökt att gå emot för att kunna trigga oss själva till att utveckla saker som är bra på riktigt. Långt tillbaka i tiden tittade vi inte alls på det utan då var det ju mer varulogik. Vi såg att vi hanterade en massa ärenden innanför murarna för vår organisation, säger Anders Stridh.

Arbetet med att få organisationen att skifta fokus från varulogik till tjänstelogik pågår just nu. Det finns en tradition av att förstå sin verksamhet genom att rita upp den i sekventiella processer.

– Det vi i praktiken har gjort är att jobbat med att lyssna och involvera människor, för att få en ökad förståelse. Vi anställer kompetens som kan användarvänlighet och sådana saker för att se till att det vi gör ska bidra till att verkligheten fungerar i människors vardag. Den typen av kompetenser hade vi inte om vi går tillbaka i tiden, då var det mer att vi utformade lösningar som folk fick anpassa sig till, säger han.

Sociala medier

Runt förra decennieskiftet nåddes en brytpunkt i den digitala världen. Fram till dess var de sociala medierna nationella och av ”ganska begränsad karaktär”, som Carl Heath uttrycker det. Han nämner digitala plattformar som Bilddagboken, Lunarstorm, Apberget och Hamsterpaj och Helgon.net.

Men det var då som de stora globala aktörerna, som Facebook och Twitter, fick en dominerande ställning.

Carl Heath berättar att han för en tid sedan, med hjälp av Internet Archives Wayback Machine, surfade till Göteborgs stadsbiblioteks hemsida 2010 och tittade på hur den såg ut då. Han konstaterade att detta var det första tillfället där biblioteket valde att driva trafik från biblioteket digitalt till Facebook och Twitter på sin förstasida.

– I den tidens aura och feeling så var det rätt sak att göra. Det här var två stora arenor som skapade ett samtal. Det fanns en positiv atmosfär kring det här. De är neutrala arenor för alla att finnas på och kunna ha det här goda samtalet. De upplevdes som digitala allmänningar, säger han.

Han konstaterar att ”det visade sig ju att det var fel”.

– De var inga digitala allmänningar utan de var digitala köpcentrum. Och helt plötsligt så hamnade museerna i en situation där de har investerat sig in i en relation till sin egen publik som medieras av ett köpcentrum, säger Carl Heath.

Det är som att museerna valde att ha en butik i Nordstan eller på Mall of Scandinavia, menar han.

– Och då blir det Mall of Scandinavias och Nordstans varumärke som man blir beroende av för relationen till sina digitala besökare. Och de här sista två, tre, fyra åren så börjar smolket av de här platserna att bli så stort att det snarare uppstår en värdeförminskning än en ökning. Och det gör ju att den här bilden av vad som är ett museum digitalt, den blir ju i en eller annan mening också satt i relation till den digitala kontext som den väljer att finnas i eller har förmåga att finnas i, säger han.

Nu står många museer inför valet att vara en digital kunskapsarena som ingen, eller i varje fall väldigt få, befinner sig på – eller befinna sig på en plats som en stor del av befolkningen tillbringar mycket tid på.

Detta är en ny brytningstid, menar Carl Heath. Har museerna målat in sig i ett hörn?

– Ja, de har gjort precis som alla andra i hela världen. Och nu sitter alla i det där hörnet och undrar ”hur ska vi komma ur det?”. Här tror jag att man behöver tänka om litegrann på något sätt. Och det är inte bara museerna utan det är samhället i stort som måste tänka om och fundera på hur vi löser den här frågan, säger han.

– För vi behöver ju ha de här relationerna digitalt på ett bra och trovärdigt sätt som möjliggör och öppnar upp och så vidare. Och svaret på den här frågan kanske finns där ute idag. Eller kanske inte. Det står skrivet i stjärnorna, men vi befinner oss där någonstans i den brytningstiden.

Användandet av sociala medier har varit en viktig väg i museernas digitalisering. Inte minst under pandemin var digitala visningar viktiga. Även om de digitala visningarna och filmtittningarna har minskat något, enligt Sveriges museers besöksstatistik, så kommer de sociala medierna vara fortsatt centrala i museernas digitala publika verksamhet.

– Ofta betraktas sociala medier som marknadsföring. Men det kan vara en förlängning av samlingarna och en del av det kuratoriella teamet. För att få det att hända behöver du en kulturförändring, för att få medarbetare att förstå hur det fungerar, vad de kan uppnå med det och vad som krävs för att bli involverade. För att det ska hända krävs ledarskap. Det händer inte bara av sig själv, om du inte väntar i tjugo år tills alla har gått i pension. Det är ju nästan en klyscha att säga att alla unga förstår sociala medier, men min uppfattning är att de som kommer in i sektorn nu tar det för givet att de ska bli involverade i sociala medier i sitt jobb, säger Adam Koszary.

Framtiden för museerna

Så hur ser egentligen framtiden ut för museernas förtroende? Kommer museerna, med digitaliseringens hjälp, kunna slå sig på bröstet lika hårt i framtiden? Kommer framtidens förtroendebarometrar visa samma siffror som de gör just nu?

Ja, det måste de, menar Carl Heath.

– Förtroende är ju en del av museernas livsnerv. Men det är väl en annan förtroendefråga för museerna, inte minst digitalt, det handlar ju om att värna sin integritet som kunskapsbärare. Och då är det ju både att värna den mot de platser digitalt där man befinner sig. Hur står sig museets integritet och värdeskapande mot den arenan man befinner sig i? Men också mot ens uppdragsgivare, staten?, säger han.

– Förtroende till museernas omistliga kunskapsuppdrag bygger oerhört mycket på separationen till politiken och där ser man ju en väldig spänning. Och inte minst i den digitala domänen. Där tycker jag att hur man uttrycker sig och hur man lutar sig in i sitt uppdrag blir väldigt viktigt för förtroendeskapandet, säger han.

I Storbritannien har diskussionen om avkoloniseringen påverkat förtroendet för museerna. ”Kultur har alltid varit politiskt, men det blir än mer politiskt ju mer vi rör om i de här frågorna”, menar Adam Koszary.

– Vi har sett hur regeringen börjat tillrättavisa museer för hur de berättar om föremål. När vi skickar tillbaka föremål till Australien, till exempel, eller debatten kring Benin-bronserna har du politiker som säger att ”vi borde inte skämmas för det brittiska imperiet” och att vi bakbinder oss mer än andra, säger han.

Även Adam Koszary tror att museernas förtroende kommer att vara fortsatt högt. Men att de kommer att behöva arbeta hårt för att förtjäna det. Att bygga förtroende handlar om att involvera alla grupper i samhället och diskutera historien, inte bara säga ”vi vet allt”, menar han.

– Jag tror att trenden går åt rätt håll när det gäller att diskutera de här svåra narrativen och att diskutera dem ärligt. Och för dem som inte är online och inte känner till den delen av verksamheten kommer det inte att förändras. Om inte någon verkligen ställer till det och hamnar i nyhetssändningarna. Och jag hoppas att fler människor kan få förtroende för oss, inte för att vi kan allting, utan för att vi har de ärliga diskussionerna och tolkningar av kulturarvet. Men det svåra är att vi har det här förskräckliga beteendet att kalla allting för ”woke” om det inte är etablissemangets berättelse. Allt som är nytt kallas woke. Här behöver museer balansera på en tunn linje för att försöka bygga upp sitt förtroende. Att inte vara neutral, men heller inte partisk, att berätta om hur historien var och inte försöka trycka ned den i människors hals. Det kräver nyanserad kommunikation, vilket är svårt på sociala medier, säger han.

Han nämner National Trust, den organisation som arbetar för att bevara och skydda naturområden och byggnader i Storbritannien som börjat lyfta den laddade frågan om att de stora herrgårdsbyggnader och vackra trädgårdar som britterna älskar kanske inte har ett helt fläckfritt förflutet. Många byggnationer gjordes möjligt av vinster från slavhandeln och i många av dess historier finns åtskilliga exempel på förtryck av homosexuella.

Detta har mötts av kritiska röster som anser att National Trust att ägna sig åt politisk korrekthet.

– National Trust är ju det mest brittiska du kan tänka dig, stora herrgårdar, vackra parker, picknick i gräset och allt sådant. De har blivit anklagade för att förstöra historien, men vad de egentligen gör är att berätta historien som alltid existerat, men som aldrig tidigare har berättats. Så förtroendet har säkert gått ned för National Trust hos en del av befolkningen. Men hos andra har det gått upp, till en följd av diskussionerna om vems historia vi ska berätta och vad det säger om oss. Det är ett riktigt bra exempel. De har navigerat det väldigt bra, de har hållit sig till sin inställning trots att det är en väldigt kontroversiell fråga. De har gjort ett bra jobb när det gäller att stå upp för dessa principer och har tydligt tänkt igenom vad de ska göra och hur de ska presentera saker online och hur de även ska besvara människor, säger Adam Koszary.

Carl Heath tar upp Svenska kyrkans hantering av ett uppmärksammat inlägg på Twitter i samband med Transgender Day of Visibility, transpersonernas synlighetsdag, där det bland annat gick att läsa ”Gud, jag ber för alla transpersoner som lider, förtrycks, dödas”.

Det skapade en flod av kommentarer.  Carl Heath påpekar att Svenska kyrkan sannolikt var förberedda på att det skulle mötas av kritik från konservativa krafter, att kyrkan förmodligen hade avsatt tid och resurser för att bemöta det som de förutsåg skulle komma.

– Svenska kyrkans sätt att möta det på var outstanding, alltså fruktansvärt skickligt. Och deras inställning till det digitala och deras förhållningssätt till hur de väl valde att finnas i sammanhanget och positionera sig, det stärker deras varumärke i hög grad i det sammanhanget. De upprätthåller förtroendet i hög grad genom att peka på att det här hatet eller hotet finns och sin egen integritet.

–  Jag tror att det handlar mycket om att man förvaltar förtroendet genom att vara en kunskapsarena som också har förmåga att dra nytta av och använda sig av miljön man befinner sig i för att illustrera eller befästa det förtroende som man har. Det blir svårt att äga ett förtroende när du inte kan kommunicera om varför du är på en viss plats eller gör på ett visst sätt eller illustrerar en viss sak i den digitala miljön, säger han.

I rapporten Digitalisering, kommunikation och förtroende påminner författarna om förhoppningen om hur telefonen en gång i tiden skulle kunna leda till högre utbildning i samhället, att det fanns en tanke på att medborgarna skulle kunna lyssna på olika kurser genom sin telefon.

Ett annat exempel som nämns är organisationernas intranät, som inte blev den läroplattform som det förväntades, utan snarare en kommunikationskanal.

Hur kommer vi i framtiden att se på det som skapas digitalt idag? Vad kommer vi att skratta åt då?

– Ja, det är ju en tiotusenkronorsfråga. Det enda man kan säga är att det kommer ju finnas saker vi kommer att skratta åt, hur vi liksom blåste upp och tilltron till vissa typer av. Digitalisering. Även om AI kommer att revolutionera väldigt mycket på många olika sätt så kommer det säkert vara vissa saker är det som man kan skratta åt efterhand, säger Rickard Andersson, som har sökt forskningsmedel tillsammans med nordiska kollegor för att studera det som kallas kommunikativ AI, med chattbottar och konsekvensen det kommer få för den offentliga sfären.

Det är viktigt att vi börjar prata mer om digitaliseringens potentiella konsekvenser för samhället, anser Rickard Andersson.

– Det är väldigt mycket hype och den hypen får ju konsekvenser för det vi pratar om. Men jag önskar att vi också börjar prata lite mer om den potentiella problematiken, alltifrån ökade möjligheter till att övervaka och möjligheten till effektivisering med hjälp av stordata. I de organisationer vi har studerat kring den här nya tekniken, särskilt AI, så pratar man om effektiviseringsmöjligheterna i sin kommunikation. Men jag är lite skeptisk mot det här med att vi kan få bort de enkla, tråkiga uppgifterna så att alla kan ägna sig åt meningsfulla uppgifter. Om vi inte gör det enkla i vardagen, hur ska vi då kunna bygga upp en kompetens för att göra det meningsfulla?