Amy Loutfi, professor i informationsteknologi vid Örebro Universitet. Foto: (CC BY)

”Pandemin visar att digitalisering är en nödvändighet”

Coronapandemin har påskyndat den digitala transformationen i många organisationer, inte minst inom kulturarvssektorn. Nu gäller det att dra nytta av tekniken så att digitaliseringen går från att vara plan B till att bli plan A. Det hävdar Amy Loutfi, professor i informationsteknologi vid Örebro Universitet.

I våras presenterades Omstartskommissionen, som initierats av Stockholms Handelskammare och vars syfte är belysa vad Sverige behöver för att starta om och stärka sin konkurrenskraft efter coronakrisen. I kommissionen sitter några av Sveriges främsta experter inom olika strategiskt viktiga reformområden, däribland Amy Loutfi, som är ansvarig för digitalisering. I kommissionens bok ”Idéer för ett starkare Sverige” skriver hon om vad som krävs för att vi i Sverige ska påskynda den digitala transformationen.

Vi ställde några frågor till Amy Loutfi.

I boken skriver du att pandemin har möjliggjort en snabb övergång till ”plan B” för många företag och organisationer, till exempel genom distansutbildning och distansarbete. Nu behöver digitalisering bli plan A. Finns det något enkelt svar på frågan hur man tar sig dit?

– Inte riktigt. Vissa organisationer har utvecklat digitaliseringsstrategier och nyckeln är att verkligen genomföra dessa. Före pandemin fanns möjligheten att bli digitaliserad eller inte. Sedan pandemin är det uppenbart att digitalisering är en nödvändighet så att många företag, men även den offentliga sektorn, kan upprätthållas.

Du anger tre viktiga skäl till varför vi inte fullt ut kommer att återgå till hur det var innan: 1) en ökad medvetenhet om riskerna för smittspridning, 2) att den globala, digitala infrastrukturen kommer att ha blivit billigare och mer effektiv – och 3) vi kommer att inse att vissa digitala alternativ är lika bra eller till och med bättre än de analoga motsvarigheterna. Betyder det att vi inte längre har någon ursäkt att inte fortsätta digitaliseringen?

– Jag är inte säker på att vi har haft en ursäkt att inte digitalisera. Jag tror snarare att vi bara inte har haft behovet, eller så har behovet inte varit så akut som det är nu. Men för att svara på din fråga: vi kommer att mer och mer behöva dra nytta av digital teknik. Detta är nödvändigt, inte bara på grund av pandemin utan också för att vi ser att digitalisering kan ge mer hållbara alternativ. Till exempel kan digitalisering vara ett alternativ till resor, som tar mycket tid och lämnar ett stort klimatavtryck efter sig.

”Om vi inte ser det digitala som normal museiverksamhet vid 2025, då finns det en risk att vi inte spelar någon roll i samhället längre”, sade Karin Nilsson på Statens historiska museer vid ett anförande på det digitala museimötet tidigare i höstas. Är det så illa, tror du? Riskerar den sektor som inte betraktar det digitala som normalt inom fem år att förlora sin betydelse

–Här skulle jag vilja säga att det inte handlar om det ena eller det andra. Det handlar inte om att välja digitalisering eller att utrotas. Jag tycker att hennes citat är väldigt klokt. Vad Karin säger är att digitalisering kommer att vara en del av museet, hon säger inte att kommer att ta över eller att det kommer att ersätta, men att det måste ses som en naturlig del av hur ett museum fungerar. Nyckeln här är att hitta sätt att harmonisera digitala lösningar med de vanliga analoga motsvarigheterna.

När krisen är över kommer olika institutioner ha kommit olika långt med sin digitala övergång. Du skriver om ”det digitala utanförskapet” som vi står inför. Vad kan man inom en sektor, till exempel museisektorn, göra för att undvika glappet mellan dem som ligger först och dem som ligger efter? Vem ska ta på sig ansvaret för att minska det?

– Jag tror inte att det bara finns en aktör som behöver ta ansvar för att minimera digital uppdelning. Förmodligen behöver flera aktörer, om inte alla aktörer, tänka på att använda digitalisering på ett ansvarsfullt sätt. När det gäller vad olika sektorer gör tror jag att det är viktigt på att fokusera på kompetensutveckling. Inom museisektorn finns det idag många kompetenta, högutbildade individer, men att lägga till ytterligare kompetensutvecklingsinitiativ kring digitalisering kan vara en lösning.

I boken nämner du Harvards initiativ för att utbilda ledande politiker och anställda vid kongressen i USA i AI och hur det uppkom efter att Facebookgrundaren Mark Zuckerberg vittnat inför kongressen –  då det blev ”plågsamt tydligt för experter på området att de som frågade ut honom hade allvarliga kunskapsbrister”. Liknande initiativ behövs från ansedda akademiska institutioner i Sverige, skriver du. Hur alarmerande är kunskapsbristen i Sverige?

– När det handlar om artificiell intelligens, som innebär väldigt specialiserad teknik, har vi fortfarande ett kompetensgap att övervinna. Att detta kompetensgap finns är inte ovanligt. AI har förekommit flitigt i populärkulturen och i filmer och böcker, vilket ger oss en bild av att det skulle vara science fiction. Men den AI som vi använder idag är helt annorlunda än den vi ser inom populärkulturen. Så vi måste arbeta extra hårt för att överbrygga de kunskapsgap som finns inom detta område, men också inom områden som cybersäkerhet och blockchain-teknik.

Du började studera AI för tjugo år sedan, sedan blev det ditt forskningsområde. Har vi uppnått allt inom området som ni förutspådde då, när du började studera?

– Långt därifrån. Jag tror att vi bara har skrapat på ytan i termer av vad jag hade tänkt mig när jag började studera artificiell intelligens. Men jag vill också säga att det har skett en viss utveckling inom AI som jag inte alls förväntat mig, till exempel möjligheten för datorer att kunna känna igen tal. Just nu skriver jag detta dokument genom att diktera till min dator och jag förväntade inte att det skulle kunna göras så exakt. Så medan några av mina förväntningar inte har uppfyllts har andra överträffats.

Ditt mål är att fler ska ”använda AI lika kreativt som Jimi Hendrix använde sin elgitarr”. Vad menar du med det?

– Vad jag menade var att jag vill att vi ska se artificiell intelligens inte bara som ett verktyg, utan som ett instrument. När vi tittar på Jimi Hendrix som spelar gitarr och skapar dessa fantastiska ljud med sitt instrument är det inte nödvändigtvis så att vi berömmer gitarren. I det här fallet ser vi att det är konstnären som är upphovsman. Jag skulle vilja att människor använder artificiell intelligens på samma sätt, att vi använder det som ett sätt att uttrycka vår medfödda kreativitet. Sedan finns det något annat med Jimi Hendrix som jag också tycker är väldigt övertygande; en förutsättning för den elektriska gitarren är att det måste ha gjorts några grundläggande vetenskapliga framsteg. Vi brukar underskatta hur viktig vetenskapen är för konsten. Det vore underbart om vi kunde visa att AI inte bara är ett viktigt verktyg för praktiska, pragmatiska problem, utan även för konsten, kreativiteten och kulturen. När allt kommer omkring, vad skulle Jimi ha varit utan sin gitarr, Lennart utan sin kamera eller Isabella utan sin blogg?

Här kan du läsa boken i dess helhet.

 

 

  • Publicerad:
  • Uppdaterad: