Lättare att undvika skador på förvarade papper med ny standard
Kartongmaterial som används i vissa arkivlådor och aktomslag avger skadliga emissioner som riskerar att förstöra förvarade dokument. En ny internationell mätstandard, som Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet lämnat bidrag till, ska underlätta för samlingar och institutioner att välja säkra förvaringsmaterial.
Kartong används i lådor och aktomslag för att skydda och bevara kartor, ritningar, konst och andra föremål av papper. Kartongmaterialet kan emellertid avge skadliga emissioner, bland annat ättiksyra och aldehyder, till omgivande luft. Det riskerar att på sikt bryta ned de förvarade föremålen.
– Det finns en hel del dåligt förvaringsmaterial som riskerar att göra pappersföremål skörare. I slutändan kan det leda till informationsförluster, säger Thea Winther, konservator på Riksarkivet.
– Även papper och kartong som marknadsförs som syrafria har visat sig kunna avge skadliga emissioner som bryter ned cellulosan i de papper som förvaras, säger Thea Winter.
De senaste åren har det här problemet uppmärksammats allt mer inom kulturvården. Hittills har det dock saknats en användbar metod att på förhand bedöma risken med ett specifikt material. 2018 började därför den internationella standardiseringsorganisationen ISO ett arbete för att utarbeta en ny mätstandard. Ett arbete som nu har resulterat i en ny internationell standard (ISO 23404:2020), som publicerades under hösten 2020.
– Den nya standarden innebär att det nu finns en relativt enkel metod att påvisa till exempel den negativa påverkan som flyktiga ämnen från förvaringsmaterial kan ha på pappersföremål, säger Thea Winther.
Gästkollegeprojekt har bidragit till standarden
Riksarkivet är en av de institutioner som från svenskt håll deltagit i ISO-arbetet. Tillsammans med Riksantikvarieämbetet har Riksarkivet bidragit till utformningen av den nya standarden. Under 2019 utvärderade Thea Winther tillsammans med kemister vid Kulturarvslaboratoriet ett utkast till standard.
– Vi såg då att mätmetoden behövde förtydligas. Erfarenheter som vi gjorde under vårt arbete blev sedan en del av den slutliga standarden, säger Thea Winther.
En vit kartong från Riksarkivet som någon markerat som dåligt exempel på förvaringsmaterial Foto: Thea Winther (CC BY)
Metoden pekar ut material som har negativ påverkan på papper
Standarden bygger vidare på en mätmetod som ursprungligen presenterades av forskare 2010. Metoden, som liknar ett Oddytest, ger en första fingervisning om ett förvaringsmaterial av kartong eller papper bryter ned cellulosabaserade material – metoden kan även visa om ett material faktiskt kan ha en skyddande inverkan på papper.
Ställa krav på leverantörer
Standarden ska underlätta valet av förvaringsmaterial och bidra till säkrare förvaring av föremål. Mätmetoden i den nya standarden kräver dock ett välutrustat laboratorium och kompetent personal. Därför kan det vara svårt för en enskild samling eller institution att själva utföra test.
Thea Winther hoppas att standarden ska bidra till ytterligare medvetenhet kring problematiken, och hjälpa samlingsförvaltare att ställa krav på producenter och leverantörer av förvaringsmaterial.
– Om du överväger att köpa in nytt förvaringsmaterial, ha en dialog med leverantören. Uppmärksamma dem på att det nu finns en standard att använda för att visa att materialet inte påverkar negativt i det här avseendet, säger Thea Winter.
Vill du veta mer om hur du ska välja säkra förvaringsmaterial? Läs gärna Riksantikvarieämbetets Vårda väl-blad.
Fakta om den nya standarden för förvaringsmaterial
Den nya ISO-standarden ISO 23404:2020 Papers and boards used for conservation – Measurement of impact of volatiles on cellulose in paper är en mätmetod som avgör om ett förvaringsmaterial avger emissioner som bryter ned cellulosan i papper.
Metoden bygger på att ett referenspapper får genomgå accelererad åldring, tillsammans med det förvaringsmaterial man vill utvärdera. Nedbrytningen hos det åldrade referenspappret jämförs sedan med ett referenspapper som inte åldrats. Som mått på cellulosans nedbrytning används polymerisationsgrad. Ju större nedbrytning som ägt rum, desto kortare är cellulosan och desto lägre är polymerisationsgraden.
Metoden svarar på om ett förvaringsmaterial har neutral påverkan, negativ påverkan eller positiv påverkan. För att ett förvaringsmaterial ska anses ge goda bevarandeförutsättningar ska materialet uppvisa neutral eller positiv påverkan på referenspappret.