Jakten på blå pigment
Den blå färgen på en drygt 13 000 år gammal sandsten har undersökts i Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium. Om det visar sig vara ett blått pigment betyder det mycket för kunskapen om och synen på kulturen under äldre stenåldern.
Gästforskaren Isobel Wisher kommer från Århus universitet i Danmark och är verksam vid Institutionen för arkeologi och kulturarv. När hon arbetar med sitt projekt ”palaeoBLUE” reser hon även runt till flera olika universitet och laboratorium.
Under påskveckan var hon på Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium i Visby och med sig hade hon en skålformad sandsten från äldre stenålderstid, tidsepoken 40 000 f.Kr. – 10 000 år f.Kr. som inom arkeologin kallas senpaleolitikum.
Vad gör de med stenen?
Tillsammans med kulturarvslaboratoriets experter Elyse Canosa och Sara Norrehed undersöker Isobel Wisher stenen med tre olika tekniker som kallas infraröd spektroskopi, reflektansspektroskopi och multiband imaging.
De här teknikerna kan användas för att identifiera och undersöka olika typer av pigment och har använts i tidigare studier för att skilja mellan olika blå pigment som azurit och egyptiskt blått.
Vad innebär det att hitta blå pigment?
Sandstenen som gästforskaren har med sig hittades vid utgrävningar i slutet av 1970-talet i centrala Tyskland på en plats som heter Mülheim-Dietsheim.
Fynden som har gjorts i Mülheim-Dietsheim är från sen paleolitisk tid, cirka 13 000 år sedan. Platsen undersöks nu igen av ett projekt som heter CLIOARCH och som stöds av Europeiska forskningsrådet.
– När de hittade stenen på 70-talet trodde de att det var en form av lampa. Vi har undersökt stenen nu igen och de ljusblå pigment vi hittar på stenen tyder på något annat, säger Isobel Wisher.
– Om vi kan bekräfta att den blå färgen på stenen är från användningen av ett blått pigment förändrar det vår kunskap om stenåldersmänniskans sätt att uttrycka sig i konst. Blå pigment är extremt sällsynt under den här tidens målningar på grottväggar eller kroppsmålningar, ockra och svart pigment är det vi vet att de använde, fortsätter Isobel Wisher.
Projektet ”paleoBLUE” en del av europeiskt forskarsamarbete
Projektet ”paleoBLUE” finansieras av IPERION HS som är den internationella infrastrukturen för heritage science. Heritage science är den del av kulturarvsforskning som förenar humaniora, teknik och naturvetenskap.
– IPERION-finansieringen är verkligen fantastisk för oss. Den gör det möjligt att genomföra ett stort antal analyser på olika laboratorier och dra nytta av expertis hos forskare från hela Europa. Min expertis är inom paleolitisk konst, så jag har lärt mig enormt mycket av att besöka olika laboratorier och se utmaningarna med att undersöka ett arkeologiskt föremål, säger Isobel Wisher.
– Att vara en del av ett internationellt forskningsnätverk som IPERION HS ger oss insikt i hur andra heritage science laboratorier fungerar. Vi kan dela idéer och lära av varandra, vilket kan hjälpa oss att förbättra våra egna processer, avslutar Elyse Canosa, utredare vid Riksantikvarieämbetet.
När du vill veta mer
- Om IPERION HS den internationella infrastrukturen för heritage science
- Om forskningsprojektet CLIOARCH som finansieras av Europeiska forskningsrådet
- Om Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium
- Att vara gästkollega vid kulturarvslaboratoriet