Årets museum: ”Vi ska aldrig hamna i en liknande situation igen”
Efter åratal av ekonomisk kris och en byggnad i förfall har Östergötlands museum rest sig ur askan och utsågs till Årets museum 2023. Nu ser museichefen Olof Hermelin fram emot att finna vardagslunken tillsammans med personalen.
– Jag drömmer om en tillbyggnad, men vi behöver också låta alla få vila lite.
Östergötlands museum har en historia av kriser. Mellan 2003 och 2004 var situationen minst sagt kritisk: bidragen hade frusits och pengarna var helt enkelt slut.
– Jag tror att alla kulturinstitutioner har perioder när det böljar – i ekonomin eller i andra delar av verksamheten, konstaterar museichef Olof Hermelin lugnt.
Han tillträdde år 2013, då museibyggnaden var ”i förfall”.
– Det finns många som kan berätta om vad som hände då, men jag har själv försökt att inte gå in i den där berättelsen för mycket. Jag vill inte fastna i det.
Det är högsommar och vi dricker svart kaffe i Olof Hermelins ljusa arbetsrum. Även om han hellre visar runt bland byggnadens vindlande vrår, trappor, salar och korridorer. Och allra helst involverar fler röster än den egna. För de omfattande förändringarna som lett fram till utmärkelsen Årets museum 2023 kommer ur ett gemensamt arbete, understryker han. Knäckfrågan handlar om närhet – till kollegor, finansiärer, och förstås – publiken.
– Det handlar om att bygga och bibehålla relationer. Och att inte vara rädd! När vi till exempel inte haft råd med lokaler att magasinera möbler i under renoveringen – då har vi genast letat sponsorer till det.
Omfattande renovering
Renoveringen har varit omfattande. Det mest akuta var ett tak som läckte in vatten och hotade samlingarna. Utifrån sett är funkisbyggnaden i ljusgult tegel sig lik, men inuti har det mesta förändrats.
– Under alltför lång tid hade man koncentrerat sig på de delar av museet som syns, konstaterar Olof Hermelin, som började sin museibana som arkeolog.
– Det gick upp för mig att vi inte hade investerat i vår infrastruktur. Ventilation, dränering, avlopp och el var undermåligt och helt out of date.
Olof Hermelin understryker att han inte vill lägga skuld på någon av sina föregångare. Det är vanligt, menar han, att museer sätter det publika arbetet först, och därför inte har budget att ta hand om museibyggnaden.
– Särskilt om man hyr sin fastighet, och tänker att man lika gärna kan hyra någon annanstans. Men det här huset är ju vårt. Det är som en del av vår samling – vårt allra största objekt.
Orosmolnet inför renoveringen bestod framför allt i vetskapen om de egna begränsningarna.
– Jag är ju ingen ekonom. Jag har kunskaper om yngre järnåldern, men behövde få hjälp av någon med kunskaper om det finansiella.
En senior fastighets-vd för ett kommunalt bostadsbolag som även arbetat som bankdirektör blev museiledningens finansiella rådgivare.
– Han har hjälpt till med lånestruktur, och att upphandla med bank. Det var viktigt för mig att det var någon som kom utifrån, men hade arbetat nära offentlig sektor.
Finansiering i två delar
Finansieringen har bestått i två delar. Renoveringen har kostat knappt 100 lånade miljoner och lånens kostnader ombesörjs av Linköpings kommun och Region Östergötland under en avskrivningsperiod. Kostnaderna för museets innehållsförnyelse, omkring 55 miljoner kronor, kommer däremot från sökta medel från fonder och bidragsgivare; både privata och offentliga finansiärer.
– I Linköping finns det goda förutsättningar lokalt med fonder. Vi har fått mycket medel från till exempel Westman-Wernerska stiftelsen och det har hjälpt oss att ta höjd. Och vi har hela tiden letat nya former för att söka pengar.
Fanns det några farhågor kring att lägga mycket energi på relationen till finansiärer?
Olof Hermelin påminner genast om att det var privata finanser som gjorde att museet kunde byggas år 1939. Och att det finansiella arbetet i hans regi inleddes med labb och dialoger.
– Vi vill ju verkligen ha en dialog, och att folk omkring oss ska vara engagerade. Vi vill ju ha folk nära, och vi vill påverkas av folks förväntningar på oss. Det gäller även politiker – jag vill gärna ha dem nära.
Hur då?
– Museet är ju en stiftelse. Vi sitter inte i regionens rum, och vi sitter inte riktigt i kommunens rum heller. Vi har ingen direktpåverkan. Jag behöver politiker som kan vara ambassadörer för verksamheten, och är engagerade i utvecklingsfrågor av stora mått.
Rumslig gestaltning
Det tog drygt tusen dagar av renovering innan museet kunde återöppnas för besökare i maj 2022. Idag syns armatur från 1930-talet i taket sida vid sida med nyproducerade spotlights. Receptionsdisken ser ut att ha stått sedan huset byggdes, men har i själva verket ritats av arkitekt Felix Freudenthal Lotz och byggts av museets snickare Daniel Modig.
På flera håll har de mångåriga museiarbetarnas erfarenheter och kunskap format omdaningen. Tidigare behövde till exempel alla barnvagnar på väg till museets barnsektion passera rakt genom basutställningen.
– Nu har vi offrat ett par kvadratmeter golvyta, och leder besökarna till en entré där man istället aktivt går in i utställningen, berättar pedagog Caroline Morgansdotter Blomsten och visar vägen genom en solig korridor.
Den nya, avgränsade passagen blev en lösning som dessutom innehåller en rumslig gestaltning. Formgivarna Museea har valt att låta medeltidens valv och stenålderns böljande former ge sig tillkänna redan här.
Det är nämligen den lokala kulturhistorien vi är på väg mot. Och till skillnad från museets konstsamling, som numera hänger tematiskt, är basutställningen ”Vägen hit” kronologisk. Den tar avstamp i den östgötska samtiden, och leder besökaren hela vägen till stenåldern.
Utställningens nya innehåll baseras till stor del på intervjuer med forskare.
– Folk har varit jätteglada att få vara med, berättar Per Nilsson, arkeolog och forskare på museet. Några få har begärt att få reseersättning för att kunna komma hit, men i princip alla har ställt upp gratis.
Hur kommer det sig, tror du?
– Jag tror att många forskare helt enkelt inte är vana att få frågan. Gränssnittet mellan forskarvärlden och museer – i det här fallet utställningar – är väldigt spännande.
Bergsgraven fick eget rum
Väl inne i utställningen har varje tidsperiod en egen form, och en egen färg.
– Det ska kännas tydligt att man går från en tid in i en annan, berättar Caroline Morgansdotter Blomsten, som varit en del av den projektgrupp som byggt den nya basutställningen.
1950-talet i Östergötland är en tid av vägbyggen. Och det är vid ett rondellbygge på 50-talet som man finner Bergsgraven, Östergötlands museums magnum opus. Därför finns det också en springa i väggen i utställningens trafikbelamrade 50-talssektion, där besökaren kan trotsa kronologin och kika in mot den stilla stenåldersgraven.
Bergsgraven, som beskådats av generationer besökare, är också vad som fått forma innehållet i den nya basutställningen. Graven består av skeletten från en kvinna, en man och ett spädbarn. Intill dem ligger också resterna av en liten hund och ett antal gravgåvor. Förr låg graven mer öppet i utställningen, nedsänkt i en monter som man kunde gå över. Numera har den ett eget rum.
– Vi har arbetat tillsammans med en forskare och arkeolog som är specialiserad på etikfrågor, berättar Per Nilsson. Nu kan man välja att gå in eller att inte göra det. Det känns mer respektfullt, åt båda håll.
En kort promenad senare är vi tillbaka i nuet på Olof Hermelins arbetsrum. Ett museum förvaltar det förgångna, men hur ser han på Östergötlands museums framtid?
– Vi ska aldrig hamna i en liknande situation igen. Nu har vi en vård- och underhållsplan för hur vi löpande ska ta hand om vår fastighet.
Vad är planen för de kommande tio åren?
– Jag drömmer om en tillbyggnad men vi behöver också låta alla få vila lite. Vi är otroligt stolta över priset men de senaste åren har varit en kraftansträngning och nu behöver vi finna en vardag för att kunna ta höjd för nästa utvecklingsfas.
av Ida Säll
frilansskribent
