En kvinna luktar på något i en burk.
Doftevenemang på Wellcome Collection i London. Foto: (CC BY)

”Enorm potential” för doft i museimiljö

Doft är en förbisedd del av kulturarvet. I ett europeiskt forskningsprojekt har forskare tagit fram en handledning i att skapa utställningar och upplevelser med luktsinnet som utgångspunkt.
– Kulturarvsinstitutioner har mycket att vinna på att inventera och återinföra dofter i verksamheten, säger den brittiska historikern William Tullett.

Doft i museimiljö har länge varit en oönskad kombination, konstaterar forskargruppen bakom det nyligen avslutade forskningsprojektet Odeuropa. ”Luktar det? Varifrån? Är det mögelangrepp? Kommer det från toaletterna, från kaféet?”

Deras förhoppning är att kunna bidra till att doft väcker andra associationer. Och att det blir något fler väljer att använda sig av i utställningar, guidade turer eller seminarieprogram.

– Det finns en enorm potential för museer och andra kulturarvsinstitutioner när det gäller att använda sig av doft. Inte bara när det gäller att förmedla vilka dofter som har funnits i det förflutna, utan även om hur vår uppfattning om dessa lukter kan skilja sig från hur man har uppfattat dem genom historien, säger forskaren William Tullett, som undervisar i tidigmodern historia vid University of York.

Porträttfoto på ung man med glasögon i profil, hans reflektion i ett fönster bakom honom.
Kulturarvsinstitutioner har mycket att vinna på att använda sig av doft, menar forskaren William Tullett. Foto: (CC BY)

Han är en av de forskare som medverkat i Odeuropa-projektet och författare till boken ”Smell and the Past: Noses, Archives, Narratives” som finns att ladda ner som kostnadsfri e-bok.

– Det är också bra att få folk att engagera sitt luktsinne mer i allmänhet, menar William Tullett.

Boken är ett exempel. Varje kapitel har doftanvisningar, där läsaren uppmanas att en kort paus för att aktivera luktsinnet och därigenom knyta an till ämnet för texten.

Sätt att väcka diskussion

Odeuropa, som finansierats av EU, har haft som uttalat mål att visa på den roll doft har för vårt gemensamma kulturarv, både det materiella och det immateriella. Att förstå varför vi värderar dofter som vi gör har bäring på frågor kring exempelvis klass, etnicitet, religiositet och genus. En inblick i hur det en gång kan ha luktat på en viss plats eller i en viss verksamhet är både en upplevelse i sig, och något som kan skapa band genom historien.

William Tullett berättar i boken om ett besök på Sam Wanamaker Playhouse, som är en del av Shakespeare’s Globe i London. Teaterbyggnaden är utformad för att i mesta möjliga mån likna de scener där William Shakespeares pjäser ursprungligen uppfördes. Belysningen består av levande ljus.

– När jag var där tände de rökelse på scen. Det var några i mitt sällskap som sa att det fick dem att tänka på katolska kyrkor, där det är vanligt, och det var något de var vana vid som praktiserande katoliker. För mig väckte det i stället associationer till butiker som säljer tarotkort, drömfångare och kristaller. Det är ett exempel på de olika associationer en doft kan ge upphov till.

Doft är, enligt William Tulletts erfarenhet, ett effektivt sätt att väcka diskussion och ge tillfälle för reflektion.

– Ordnar du ett evenemang där du låter människor lukta på något måste du också se till att ge dem tid att diskutera sina upplevelser. När de väl har börjat dofta börjar de också prata med varandra. Lukt är ett väldigt effektivt medel för att få människor att börja diskutera det förflutna. Man får syn på hur ens uppfattningar skiljer sig åt och vad det kan bero på, säger William Tullett.

I sin undervisning använder han kryddor och örter vars innebörd har kommit att skifta över tid.

– På 1600-talet ansågs rosmarin och kryddnejlika ha en speciell medicinsk kraft, i dag får de oss att tänka på matlagning. Genom att presentera dem och deras historiska innebörd blir klyftan mellan det förflutna och nuet tydlig, det öppnar upp för samtal och för reflektion som går utanför den egna subjektspositionen.

Handledning och digitalt doftlexikon

Inom Odeuropa har forskarna tagit fram en handledning för att arbeta med doft inom kulturarvsverksamhet. Metoderna har utvecklats genom konkreta projekt vid bland annat tyska Museum Ulm, där doftexperter skapat en doftmatchad guidad tur i samlingen, och staden Amsterdam, där uppmärksamheten riktades mot dofter som förmedlar information om miljö och klimat. I handledningen finns konkreta råd kring hur man kan skapa en doftberättelse kring föremål i samlingen, och även en riskanalys för att arbeta med doft i utställningsrummet.

– Vi ville skapa en guide med tydliga exempel på projekt som faktiskt har genomförts. Jag hoppas verkligen att den kommer att användas och att vi får feedback på den.

Handledningen är gratis att ladda ner. Därtill har Odeuropa-projektet bland annat resulterat i ett digitalt doftlexikon, som William Tullett ser som en viktig resurs. Det fortsätter att uppdateras även om Odeuropa i huvudsak avslutades i december 2023. Men, säger William Tullett, många av forskarna kommer att fortsätta på de spår som uppenbarat sig under arbetet. Har man väl börjat intressera sig för doft är det svårt att sluta – ämnet är så fascinerande och samtidigt till stora delar obeforskat.

– För mig är industriarvet en hjärtefråga. York, där jag jobbar, är känt för sin chokladindustri. Luften här doftar ibland av choklad från fabrikerna. På andra platser är det mindre attraktiva dofter som genomsyrar luften, som svavelväte från pappersbruk. Det rör sig om genuint farliga föroreningar. Men även ganska problematiska lukter kan bidra till människors känsla av plats och identitet.

Svartvitt foto föreställande arbetare på pappersbruk, 1900-talets tidigare hälft.
Hur luktade det här? Interiör från Tollare pappersbruk, cirka 1920-/30-tal. Foto: (PDM)

Ett doktorandprojekt av Victoria-Anne Michel, som William Tullett handlett, handlar om kulturarvsinstitutioner i Storbritannien använder sig av befintliga dofter. En fallstudie rör industriarvet Cambridge Museum of Technology, som bland annat omfattar ett reningsverk från 1800-talet.

– De har enorma ångmaskiner, som driver pumparna i anläggningen. De är koldrivna, så de kan bara köras några dagar per år eftersom de ju inte vill orsaka mer föroreningar. Det är en publikmagnet när de är i gång. Besökarna strömmar till, de vill känna lukten av gammal industri, lukten av brinnande kol.

– Jag tror att fler, inte minst kulturarvsinstitutioner, har mycket att vinna på att inventera de dofter som redan finns på plats eller som verksamheten tidigare kan ha varit förknippat med, och fråga sig om och hur man kan återinföra dem.

________________________
av Jenny Damberg
frilansskribent

Kategori


Omvärld och insikt

omvarld@raa.se


  • Publicerad:
  • Uppdaterad: