Det internationella nätverket SUCHO arbetar med att bevara Ukrainas digitala kulturarv. (Bilden är beskuren) Foto: (CC BY)

Internationellt nätverk ska rädda Ukrainas digitala kulturarv

Samma dag som Ryssland påbörjade sin invasion av Ukraina lades grunden för det internationella nätverket SUCHO, som arbetar för att rädda det digitala kulturarvet i Ukraina undan kriget. En av nätverkets omkring 1500 volontärer är Andreas Segerberg från Göteborg.

Genom åren har Andreas Segerberg bland annat arbetat ideellt med att bevaka val och samla in data efter terrorattentatet i Stockholm. Däremot har han aldrig tidigare arbetet i en krigssituation. Men när Rysslands invasion påbörjade i slutet av februari tvekade han inte.

– När det här dök upp så hördes vi av, ”jag börjar nu”, sade vi. Invasionen började klockan 04, vi gjorde de första insamlingarna vid 10, säger Andreas Segerberg, som till vardags arbetar som lärare och forskningssamordnare vid Psykologiska institutionen på Göteborgs universitet.

De “vi” han refererar till är det stora nätverk av likasinnade som han samlat på sig under många års engagemang. Andreas Segerberg är utbildad arkivarie och har tidigare arbetat länge på den historiska institutionen vid Göteborgs universitet, där han bland annat har undervisat i bevarande. Som egenföretagare har han även varit med och utvecklat system för digitalt bevarande på uppdrag av Riksarkivet.

Efter krigets första 15 dagar hade 71 miljoner individuella sidor samlats in. I det insamlade materialet finns scannade dokument, avbildade föremål och artefakter från 4500 ukrainska museer, arkiv och bibliotek.

– Vi har inte analyserat exakt, utan fokuserat på att samla in. Det är inte prio med statistisk just nu, säger han.

Andreas Segerberg, arkivarie och en av en handfull svenskar som verkar inom nätverket SUCHO. Foto: (CC BY)

Till en början prioriterades  ukrainska myndigheter och deras hemsidor.

– Vi antog att ryssarna skulle börja med att angripa ukrainsk infrastruktur. Så vi fokuserade på det för att kunna säkra materialet för den ukrainska befolkningen. Att till exempel kunna ge det till en exilregering, säger Andreas Segerberg.

– Rysslands retorik är att ”Ukraina finns inte, det är inget riktigt land” innebär att det ukrainska kulturarvet inte heller finns. Ukraina hävdar motsatsen, och det speglas ju i de arkiv och samlingar som vi har sett. Skulle det bli ett totalt övertagande, så har vi lyckats bevara det för framtiden, säger han.

Lågt hängande frukt

Allt fler volontärer anslöt och i  början av mars organiserades de i nätverket SUCHO, som är en förkortning av Saving Ukrainian Cultural Heritage Online. De kommunicerar via det molnbaserade kommunikationsverktyget Slack och arbetet dokumenteras i ett Google spreadsheet, som är öppet och redigeringsbart för alla som har länken. Informationen lagras på webbplatsen Internet archive och verktyget Wayback Machine.

– Det är en lågt hängande frukt, det här kan många hjälpa till med utan att ha någon större kunskap, tröskeln är låg, säger Andreas Segerberg.

– Vi har anammat väldigt enkla principer. Vissa personer ansvar för en viss sajt eller ett visst problem. Det som är klart flyttas till en ny flik i dokumentet, där det tas över av en grupp som arbetar med kvalitetssäkring. Det hela sker väldigt dynamiskt. Även om det är svårt att kolla så är det hög kvalitet på materialet, säger han.

En av initiativtagarna till SUCHO är Sebastian Majstorovic, doktorand samt IT-konsult vid Österrikes centrum för digital humaniora och kulturarv. Han har sin bakgrund i det forna Jugoslavien, där han själv fått se hur kulturarvet påverkas under en väpnad konflikt.

– Han låg sömnlös och fundera på hur man kan göra det. Det digitiserade kulturarvet, det hade inte vi tänkt på. Han skickade ut en tweet som fick stor spridning, satte upp en slack-community. Inom ett par dagar hade det samlats 6-700 volontärer från sektorn, sedan dess har det utvecklats hela tiden, säger Andreas Segerberg.

Tjugo tidszoner

Just nu uppskattar han antalet volontärer till 1500. Bakgrunden och kompetensen varierar, här finns bibliotekarier, arkivarier och forskare, med domänkunskap kring kulturarvsområdet som gemensam nämnare.

– Det har blivit extremt effektiv, vi opererar över tjugo tidszoner, jobbar dygnet runt, när någon går och lägger sig tar någon vid, säger Andreas Segerberg.

SUCHO samarbetar även med det amerikanska företaget Amazon, som står för plattform, server och lagring. De ska även bistå med datorer och scannrar som organisationen har kunnat skicka till Nationalbibliteket i Kiev.

– De sponsrar, vi får allting, vi får göra vad vi vill fritt, de har varit väldigt generösa. Det är klart att det kan uppfattas som reklam för dem, men vi tar tacksamt emot deras hjälp, säger Andreas Segerberg.

Han är även medveten om att volontärernas arbete med att rädda det ukrainska kulturarvet kan spela Ryssland i händerna, till exempel genom att omfattande nedladdning kan resultera i överbelastning av nätet.

Han liknar arbetssättet med ”en balans mellan att agera snabbt och att inte utgöra fara”.

– Man måste agera snabbt i de här situationerna, vet inte hur man ska hitta en balans mellan byråkrati och snabbt agerande, det är ju det vi kan se. Det började hända saker när president Zelenskyj prata i riksdagen, då kändes som att kulturarvssvängen hoppade på det, men det var en och en halv månad efter krigets start, det kunde ha varit försent, säger han.

Söker stöd hos myndigheter

Andreas Segerberg har förståelse för att det finns en konflikt mellan myndigheters vilja att hjälpa till och deras juridiska möjligheter att göra det. Men det finns vägar att gå, såp som till exempel statsbiblioteket i Berlin har gjort.

– Där har de friställt medarbetare, som kunnat arbeta med de här frågorna. Jag förstår att det kan vara svårt, man kan inte ändra sin budget eller ta emot material, men det har varit ett smart sätt att runda byråkratin, säger han.

Nästa steg för SUCHO är att söka stöd hos myndigheter för att kunna klara en långsiktig finansiering.

– Vi måste skapa partnerskap med offentlig myndigheter som kan hjälpa till att lagra på ett skyddat sätt, säger Andreas Segerberg och berättar om Afghanistans nationalmuseum, där lösenordet och kontot hos företaget som huserade hemsidan försvunnit och betalningen gått ut, där sidan hamnat i en mellanperiod där ingen kommer åt den.

– De kan komma att hända i Ukraina också. Det är svårjobbat, det är så stora företag, det är svårt att hitta rätt nivå. Google har varit helt omöjligt att få tag på, inte för att de är dummare, det är bara en organisation som är väldigt svårt att ta sig in i, säger Andreas Segerberg.

I början av kriget tog han ledigt från sitt  jobb för att kunna arbeta med insamlingen. Då jobbade han tolv timmar om dagen med det, just nu blir det dagligen i genomsnitt två-tre timmar.

– Vad är det som driver mig? Vad är det som driver någon? Samma som många andra som håller på med volontärt arbete. Vi förstör värdet av vårt kulturarv och jag ville hjälpa till, men kan ingenting annat. Jag har inte ens körkort, jag är rädd för vapen och kan inget om sjukvård, säger Andreas Segerberg.

– Däremot kan jag känna att varför gjorde vi inte det här för Syrien och Afghanistan? Är det så ytligt att det är ett europeiskt land som ligger nära?

Vad skiljer den här från andra konflikter?

– Det här är ett invasionskrig. Inte sedan andra världskriget har vi sett att en stormakt invaderar ett litet land. Men Ryssland har låtit mycket av infrastrukturen vara, utöver att bomba TV-tornen. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det, men det sägs att ryssarna är beroende av mobilmaster för sin egen kommunikation. Man har inte aktivt släckt ned internet, vilket var något vi hade räknat med, säger Andreas Segerberg.

Kategori


Fredrik Emdén

fredrik.emden@raa.se


  • Publicerad:
  • Uppdaterad: