K-samtal om återlämnande och hantering av mänskliga kvarlevor

De två stöddokumenten God samlingsförvaltning. Stöd för hantering av mänskliga kvarlevor i museisamlingar och God samlingsförvaltning. Stöd för museer i återlämnandeärenden publicerades i början av 2020 och är resultatet av två regeringsuppdrag.

Dokumenten är tänkta att fungera som ett stöd för museerna när de ska utforma sina egna policyer och rutiner. De innehåller inga krav eller rekommendationer. Utgångspunkten är svensk lagstiftning, internationella konventioner och god praxis. Till stöddokumenten finns även andra sidodokument och litteraturlistor som framförallt handlar om samlingsförvaltning. Fler sidodokument kommer att publiceras löpande.

Dokumenten kommer även i engelsk översättning, förhoppningsvis inom en månad.

K-samtal om hur stöddokumenten kan användas av museerna

Under K-samtalet pratade vi med Linda Lundberg, generalsekreterare på Länsmuseernas samarbetsråd och tidigare chef för samlingarna på Världskulturmuseerna, Nils Harnesk, arkeolog och enhetschef från Norrbottens museum och Olof Ljungström, docent i idéhistoria och enhetschef på Karolinska institutet. De tre paneldeltagarna har tillsammans med många andra varit delaktiga i arbetet med stöddokumenten.

Med i samtalet var även Kicki Eldh och Ingela Chef Holmberg, utredare på Riksantikvarieämbetet och som har varit projektledare för regeringsuppdragen.

Hur ser det ut på era museer? Har ni policyer och rutiner för återlämnande och hantering av mänskliga kvarlevor?

Nils Harnesk, Norrbottens museum:

Norrbottens museum hade sedan tidigare äldre, spridda dokument. Inom samlingsförvaltningen har museet försökt att jobba efter principerna att separera mänskliga kvarlevor, så att enskilda individer förvaras i samma låda. Rutinerna behövde dock uppdateras. I och med att museet blev inkluderat i framtagandet av stöddokumenten kunde de parallellt börja jobba med sina egna rutiner och använda sig av samma struktur.

– Vi har en grupp som jobbar med processerna. Gruppen består av en arkeolog, en osteolog och även en etnolog som är med för att vrida och vända på frågeställningar som rör de etiska perspektiven. Vi arkeologer och osteologer har ibland en tendens att ofta bara se till det vetenskapliga värdet och kanske inte alltid på etiska perspektiv.

Museet har ännu inte fått något krav på återlämnande från de egna samlingarna, men det är bra att vara förberedd för det och då har stöddokumenten varit till stor hjälp. Det är av stort värde att diskutera dessa frågor med andra och förhoppningarna är att museet kan göra det även framöver, även med kollegor från andra museer. Just nu gör museet också en allmän uppordning av hela det arkeologiska materialet i samlingarna. Det är då väldigt bra att kunna koppla på policyarbetet och till exempel flytta om de mänskliga kvarlevorna parallellt.

Linda Lundberg, Länsmuseerna samarbetsråd:

– Vi, jag och Nils, har gjort en enkät till de tjugofyra länsmuseerna i Sverige för att få en överblick. Vi såg att det finns ett behov av att uppdatera befintliga riktlinjer, men även att ta fram nya policyer, framförallt kopplade till återlämnandefrågor. Mänskliga kvarlevor har museisektorn hanterat ganska länge och där är behoven inte lika stora.

– Vi ser också att det finns en vilja att samverka kring de här mycket komplexa frågorna. När man hamnar i etiken, i ett gränsland bortom juridiken, då är det jättesvårt att sitta som en enskild antikvarie eller arkeolog och ta ställning till olika frågor. Utifrån stöddokumenten, kan vi samverka mer och det kommer att underlätta för enskilda individer. Det handlar i slutändan om att inte bara utarbeta rutiner och en process utan att skapa ett ägandeskap i hela museiorganisationen, från ledning till entrépersonal.

–Förhoppningen är att Länsmuseernas samarbetsråd kommer att kunna fortsätta att samverka kring dessa frågor och vi vill även fortsätta samverka med centralmuseerna och Riksantikvarieämbetet.

Olof Ljungström, Karolinska institutet (KI)

Karolinska institutet har anatomiska samlingar som bottnar i 1800-talet. Liknande samlingar finns också i Uppsala och Lund. Karolinska institutet är inget museum ännu, men har blivit medlemmar i Icom. Karolinska institutet tog tillbaka sin samling år 2015 och då påbörjades arbetet med att ta fram policyer och rutiner. Under arbetet kom regeringsuppdraget till Riksantikvarieämbetet och KI beslutade därför att vänta in de färdiga resultaten och dra nytta av att vara ”late adopters”. Men vi tror att inte att det är så mycket som kommer att skilja sig åt från det som man redan har tagit fram.

– Det är ett privilegium att ha fått vara med i diskussionerna. Jag kan se att det finns en ganska stor samsyn kring de här frågorna från institutioner och institutionsföreträdare. Vi gör inte på så många olika, avvikande sätt, vilket är bra. Vi hanterar lite annorlunda material och delvis annorlunda frågor än de rent arkeologiska samlingarna. Dessa frågor har att göra med koloniala sammanhang, upptäcktsresor och liknande, men det skiljer sig inte så mycket åt.

Ser processerna och ärendena olika ut beroende på om krav på återlämnande kommer utifrån eller om ärendet är initierat av organisationen?

Olof Ljungström, Karolinska institutet (KI)

– Jag skulle säga att ärendena liknar varandra. Det måste alltid göras ett omdöme. Om det uppstår kontroverser eller problem handlar det ofta om att det finns en otydlighet kring mandat och representantskap hos den som gör en framställan.
I stöddokumenten finns det principer som delvis behöver vägas mot varandra. När det gäller de anatomiska 1800-talssamlingarna måste man ofta agera utifrån olika grupper.

– Det kan bli komplicerat om initiativet till ett återlämnande kommer från enskilda individer eller aktivister, med självpåtagna mandat. Självpåtagna mandat kan i processen bekräftas eller uppgraderas, och då löser det sig. Men initialt måste man ställa sig frågan om man verkligen ska efterkomma förfrågan eller om det kommer det att skapa andra former av problem. Det finns exempel där upp till 50 olika grupper skulle kunna göra rättmätiga anspråk på ungefär samma nivå. Det finns inget bra lösningar på hur man hanterar det.

Linda Lundberg, Länsmuseerna samarbetsråd:

– Att säkerställa kravställarens mandat är en betydande del i processen. Stöddokumenten säger att man i processen ska vara transparent och effektiv. Om museet initierar ett ärende själv har man ju antagligen kommit mycket längre i processen med att säkerställa kravställaren än om kravet kommer utifrån. Det finns ibland officiella representanter och det är viktigt att grundligt undersöka vem kravställaren är och att de har mandat att ställa ett krav. Man måste också skapa en förståelse för varför detta är viktigt, så att vi inte lämnar tillbaka föremål dit de inte ska. För en utomstående kan det vara märkligt varför ett ärende tar så lång tid.

Om det finns flera olika grupper med olika önskemål, är det upp till kravställaren att lägga fram bevis för att den egna gruppen är den rätta kravställaren. Ibland kan det vara olika nationer inblandade, vilket kan göra det ännu mer komplext.
Ett museum kan förvalta en samling, men kompetens kanske finns någon annanstans. Hur kan man öppna upp för samverkan?

Nils Harnesk, Norrbottens museum:

Unna Saiva är en offerplats som undersöktes under tidigt 1900-tal. Materialet därifrån ägs idag av Statens Historiska museer och det finns ett krav på återlämnande från en privatperson. Norrbottens museum har blivit involverat i processen på grund av att museet har lokal kunskap och på ett bra sätt kan vara med i diskussionerna kring vilka förutsättningar som finns för mindre museer att ta emot material när det gäller till exempel anpassade lokaler. Kanske är det i det här fallet bättre om Ajtte tar emot materialet som sedan tidigare har deponerat material. Samverkan mellan olika museer är viktig oavsett vem som äger materialet.

– Att involvera länsmuseerna som regionala kompetenser för denna typ av material är relevant. Vi vill gärna vara en part i en sådan process.

I stöddokumentet om hantering av mänskliga kvarlevor finns ett antal grundläggande etiska principer som respekt för människan, respekt för efterkommande, respekt för olika grupper och respekt för kunskap. Kan dessa ibland komma i konflikt med varandra?

Olof Ljungström, Karolinska institutet (KI)

– Vi kan också komma i konflikt när det gäller principen om öppenhet och respekt för de avlidna. Vid ett tillfälle hävdade en chefredaktör att han var djupt upprörd över att Karolinska institutet inte släppte in en fotograf fritt i samlingarna.
Det finns en balansgång mellan att vara en offentlig statlig verksamhet och de problem som finns med att låta folk sprida allt fritt.. Det finns nog inga andra sätt än att vara fullständigt öppen med vad man har, men det innebär inte att man måste sprida alla bilder man har.

– Jag tycker att det är bra att olika principer finns och kommer upp på bordet, särskilt om de står i konflikt mot varandra, så att man kan diskutera dom.
Det vi pratar när det gäller återlämnande är ofta urfolk och ursprungsbefolkningar. Här finns en ganska stor både svensk och internationell koncensus kring vad som är bra och att vi är angelägna om det. Men det sammanfattar inte helheten av allt det som kan finnas i de anatomiska samlingarna. Alla kvarlevor kommer inte från urfolk och ursprungsbefolkningar. Kan andra också göra anspråk?

-En annan del av den etiska bottenplattan handlar om respekten för kunskap som ett universellt fenomen. Det finns vältalig argumentation för att det är ett grundvärde som kan vara värt att försvara. Men den argumentationen har de senaste tio åren legat i bakvattnet i förhållande till att uppvärdera respekten för de enskilda grupperna och deras möjlighet att göra legitima anspråk på kvarlevorna.

Nils Harnesk, Norrbottens museum:

På Norrbottens museum har man i det nya policyarbetet utgått från de uppräknade principerna, men det har man även gjort tidigare. Det man kan behöva diskutera är tillgängligheten till samlingarna. Ibland har man löst intresset från media med att ta fram material där man har fått filma lådorna som innehåller kvarlevor, men inte själva kvarlevorna. Efteråt har man fått se själva kvarlevorna. Det ger en viss tillgänglighet, men det görs med hänsyn till individerna.
Fotografier från arkeologiska undersökningar ska enligt Kulturmiljölagen och föreskrifter vara tillgängliga. Där förekommer det krockar mellan krav på tillgänglighet och dagens etiska perspektiv.

Linda Lundberg, Länsmuseerna samarbetsråd:

De etiska perspektiven krockar ofta, men man måste ändå försöka hitta en väg framåt.

– Jag vet att man på Världskulturmuseerna har en pågående dialog med ursprungsbefolkningar världen över, där man utgår från deras önskemål. Vissa bilder är blockade på grund av respekt. De flesta bilder på kvarlevor är borttagna och det hänger ju också ofta ihop med insamlingskontexten.

-När det gäller etik måste man ju också fråga sig: Vems etik? Min eller din etik? Etik idag eller etik på 30-talet? Etik är ju något som ändras, det är inte beständigt. Det är det som gör att det blir spännande att jobba med, men man måste vara öppen för de olika perspektiven och att ha en förståelse för att de kan krocka. Man behöver ha en dialog kring etikfrågorna. Det går inte att hårdnackat hålla fast vid det ena eller det andra, för då kommer man aldrig framåt.

I regeringsuppdraget stod att Sverige skulle ha en föredömlig praktik. Vad är det att vara föredömlig?

Olof Ljungström, Karolinska institutet (KI):

– Är vi själva överens om att det här bör vara föredömligt? Ger stöddokumenten oss en enhetlighet i vårt förhållningssätt som är föredömligt? Tycker andra att det är föredömligt? Är det en modell som de är beredda att följa eller utgå ifrån? Detta går bara att svara på med tiden. Det är bra i det hänseendet att dokumenten översätts till engelska. Om det blir föredömligt beror nog mycket på hur väl vi lyckas med de krav på återlämnanden som kommer och de vi själva väcker.

Nils Harnesk, Norrbottens museum:

– Man måste kunna gå innan man kan springa. Det finns ett behov av att upprätta nya policydokumenten både för återlämnande och för hantering av mänskliga kvarlevor på länsmuseerna. När detta finns och praktiseras, åtminstone på länsmuseerna och de centrala museerna, så har vi kommit långt, även i ett internationellt perspektiv. Men innan dess kanske man ska vara lite försiktig. Det beror ju också helt på hur vi hanterar våra inhemska återlämnandeärenden.
Det finns också mycket kvar att göra som handlar om uppordning av samlingar och att få bättre samlingskännedom. Sedan finns även alla de kommunala museerna som också har samlingar.

Olof Ljungström, Karolinska institutet (KI):

– Man får heller inte glömma bort alla läroverkssamlingar, som kan innehålla olika embryologiskt material från gynekologisk verksamhet under sent 1800-tal till tidigt 1900-tal. I dessa samlingar finns det mängder av medicinska möjligheter, men samlingarna överlämnas ofta till historikerna att hantera. Det är fortfarande en öppen fråga om den lösningen fungerar.

I huvudsak så hanteras de arkeologiska samlingarna av arkeologer, men de anatomiska samlingarna ligger lite på sidan av. Medicinområdet gör inte så stora anspråk på dessa samlingar längre. Från historikernas håll frågar man sig om de historiska kunskapsmålen är tillräckliga för att motivera att samlingarna behålls. Svaret på det varierar, men oftast är utgångspunkten från museerna och historikerna att kunskapsvärdet absolut är tillräckligt.

Linda Lundberg, Länsmuseerna samarbetsråd:

– Vi är bara i startfållan kring de här frågorna. Regeringen har gett uppdraget att museerna redan nu ska veta vad vi har i samlingarna som är illegalt och oetiskt förvärvat. Det är ett jättearbete, lite beroende vilken typ av samling vi pratar om och på vilken nivå det ska göras. Museerna har gjort en hel del inom samlingsförvaltning, men vi har fortfarande en hel del kvar, som det behövs resurser för.

– Det handlar om att få ordning och reda i samlingarna, få ordning på policydokumenten men också få kunskap om praktiken och bestämma oss för hur vi ska jobba med frågorna. Om man tittar på urfolksdeklarationen ska vi göra det här på ett rättvist, transparent och effektivt sätt. En början skulle kanske kunna vara att definiera vad detta innebär och vara tydlig med och kommunicera detta. Ett effektivt arbetssätt kanske inte innebär att vi får ett krav och kan skicka föremålet med nästa plan, utan att det här kräver betydligt mer. Frågan måste ägas av dom som besitter den här kompetensen och av institutionerna själva. Här borde politikerna hålla sig på inte bara en utan två armlängds avstånd, tycker jag. Det är en het fråga, men den kräver sitt. Låt dom som kan jobba med det här.

Kicki Eldh, Riksantikvarieämbetet:

– I själva definitionen av vad en mänsklig kvarleva är, har vi i projektet diskuterat mycket kring att olika kvarlevor värderas olika beroende på vad de består av. Om vi bortser från hur de har hamnat i samlingen, vilket är en helt annan diskussion. Kvarlevan i sig kan värderas väldigt olika och även väcka många olika känslor. I stöddokumentet slår vi ihop alla kvalevor till samma kategori. Spelar det någon roll? Finns det vissa föremålskategorier som är mer problematiska än andra?

Nils Harnesk, Norrbottens museum:

– På Norrbottens museum har vi haft ett projekt där vi har gått igenom ett antal vetenskapliga artiklar. Det vi har uppmärksammat då är att fokus ofta ligger på de mänskliga kvarlevorna, inte så mycket på tillhörande föremål. I ett arkeologiskt material finns det ju ofta föremål kopplade till gravsättningarna. I återlämnandeprocesser bör museer kanske också lyfta fram de perspektiven, att det är ett sammanhängande material. Ofta är det de mänskliga kvarlevorna som får betydelse, och det kan jag uppleva som ett problem. Ofta blir det då föremål kvar som rimligtvis borde ha varit en del av återlämnandet.

Linda Lundberg, Länsmuseerna samarbetsråd:

– Föremål av religiös och ceremoniell betydelse är en kategori som vi har tittat på i återlämnandeprocessen och dit kan gravgåvor räknas. Annars kan mumier vara mer problematisk än andra. Det är en fantastisk föremålskategori, men det är också en mänsklig kvarleva. Det kan handla om hur man använder sig av mumier i marknadsföring eller i olika pedagogiska aktiviteter. Mumier har gått från att vara mänskliga kvarlevor till att bli något annat. På Världskulturmuseerna har man diskuterat detta mycket. Mumierna har ett värde för att besökarna vill se dom, men man måste alltid kontextualisera och sätta allting i sina sammanhang.

Olof Ljungström, Karolinska institutet (KI):

– Anatomi är idag ett dött ämne i förhållande till arkeologin. Det finns nästan inga anatomiska institutioner kvar längre. De anatomiska samlingarna har splittrats och lämnats över till historikerna och museerna. Det som finns kvar är mindre, isolerade delar av tidigare större helhetssamlingar. Kraneologiska samlingar har ofta lämnats krav, eftersom de är de mest laddade. De är samtidigt också mest antropologiskt kopplade till rasbiologisk forskning vilket kan ge media och allmänhet villfarelsen att anatomi bara har handlat om rasforskning. Rasforskning är bara en mycket liten del av hela den anatomiska forskningen. Samlingarna hade tidigare sin egna interna logik och sitt eget landskap, men som kräver en förklaring för allmänheten idag.

I och med detta slutade panelsamtalet. Många var efteråt kvar och diskuterade och ställde fler frågor. Vi vill tacka alla som deltog på K-samtalet både i panelen och i publiken.

 

Har ni frågor eller funderingar kring stöddokumenten, ta gärna kontakt med Riksantikvarieämbetet.