Glimminge hus
Glimminge hus i sydöstra Skåne, en välbevarad medeltida borg. Foto: (CC BY)

Att vårda sten

Alla material vittrar som en naturlig del av åldrandet.

Vanligtvis är det bästa för en byggnad, ett monument eller en gravvård att man använder sig av regelbundet underhåll och övervakning eller besiktningar av dess kondition. Det är ofta en fördel att använda sig av traditionella material, det vill säga de material som använts till uppförandet av konstruktionen eller att man använder sig av material eller metoder som är väl beprövade och som man vet är kompatibla till det befintliga.

Under 1900-talet har många material och produkter utvecklats och förändrats och tillverkningen eller tillgången av vissa äldre material har försvunnit och nya har tillkommit. Detta gäller exempelvis många av våra lokala och regionala stenbrott som har försvunnit. Det gör att man ibland väljer att importera sten från utländska stenleverantörer med likartade, men inte med identiska stensorter. Att välja fel sten till en byggnad kan försvåra framtida vård och förvaltning.

Här kan man läsa mer om:

Landsomfattande inventering av byggnader och kyrkor

Det är viktigt att nya, moderna material, behandlingar och kemikalier som används är väl beprövade och att de är kompatibla med de äldre materialen i en byggnad med kulturhistoriska värden. Detta är viktigt för att undvika att vittringen accelererar eller för att förhindra att nya skador uppkommer. Men innan man bestämmer vilka åtgärder man ska göra på en byggnad behöver vi först fastställa vilka de redan befintliga materialen är och vilka egenskaper de har. Detta gäller även vid stenkonservering eller om man måste lusa in ny sten i gammal i en fasad eller om man blir tvungen att helt ta bort den gamla originalstenen och sätta in ny i en byggnad. För att ta reda på detta börjar man alltid med en så kallad tillståndsbedömning eller konditionsbeskrivning. Den rapporten med tillhörande fotografier, 3D-skanning, teckningar eller mätningar är ett beslutsunderlag för kommande vård, åtgärder och framtida förvaltning. Har man ett stort bestånd av byggnader av en viss sort kan man behöva en inventering. Inventeringar och tillståndsbedömningar hjälper förvaltare att prioritera åtgärder och byggnader.

1991-1993 genomfördes en landsomfattande inventeringen av natursten i byggnader i Sverige. Inventeringen var ett samarbete mellan RIK (Institutionen för konservering) vid Riksantikvarieämbetet, länsmuseerna och länsstyrelsernas kulturmiljöavdelningar. Under inventeringen samarbetade flera olika yrkesgrupper, stenkonservatorer, byggnadsantikvarier, geologer och lichenologer. Syftet var att få en samlad bild av förekomsten av natursten i byggnader, att få en uppfattning om vilka byggnader som var eller är mest utsatta, att kartlägga olika bergarters användning och tillstånd runt om i Sverige, samt att uppskatta hur brådskande åtgärdsbehovet var och hur stort beståndet var i varje län.

Resultatet presenteras dels i det så kallade Naturstensregistret dels länsvis i rapportform i serien Natursten i byggnader (består av tio publikationer), utökad med ytterligare tre publikationer: Teknik och Historia som ger en introduktion i äldre tiders stenbearbetning  och i konservering, Svensk byggnadssten och skadebilder som ger en översiktlig bild av bergarter och skador, samt slutrapporten Stenen i tiden : från 1000-talet till 1940.

Naturstensregistret omfattar en förteckning över 14 550 stenobjekt fördelade på 4 756 byggnader. Byggnaderna är indelade i tre grupper efter byggnadstyp: 1) kyrkor; 2) slott och herrgårdar samt 3) profanhus.

Bemålad sten

I rapporten Bemålad sten inom svensk kulturmiljövård. En studie av färg som ytskydd och kulturhistoria inom svensk stenkonservering och restaurering redovisas forskningsläget avseende bemålad fasadsten och frågor kring autencitet och estetik och liknade ställningstagande som bör beaktas vid konservering, restaurering och rekonstruktioner av fasader och monument.

Vård av gravar i sten

De flesta gravvårdar är huggna i sten. Riksantikvarieämbetet har publikationen Vård av gravstenar som kan ge vägledning i vad man bör tänka på vid vård av dessa. Observera att vårda är inte samma sak som att konservera, äldre och särskilt värdefulla gravvårdar bör alltid besiktigas av en professionell konservator som kan ge förslag på lämpliga åtgärder och behandlingar för att säkerställa stenens bevarande och fortlevnad. (Även Gravvårdsfirmornas Riksorganisation och Sveriges Stenindustriförbund har gett ut en vägledning vid namn Gravvårdar som ger råd bland annat om rengöring, restaurering och omarbetning/återanvändning men även om vilka lagar och bestämmelser som påverkar gravvårdar).