Principer för landskapsvården

Syftet med landskapsvården kan skilja sig åt. För att uppnå önskad effekt är det bra att tydligt formulera syftet med varje insats. Inom kulturhistorisk landskapsvård kan det till exempel röra sig om att bevara det biologiska kulturarvet eller om att bevara landskapselement eller större områden i ett sådant skick att det går att förstå landskapets och samhällets utveckling över tid.

Vårdinsatser kan sträva efter att ge en bild av hur landskapet har sett ut och fungerat under en viss avgränsad tidsperiod. Men vårdinsatser kan också ha till syfte att i samma område bevara spår av flera olika tidsperioder, vilket ger förståelse för samhällsutvecklingen på platsen.

Landskapsvård kan också ha andra syften än rent kulturhistoriska. Inom naturvården görs omfattande landskapsvårdsinsatser för att gynna vissa arter och deras livsmiljöer. Många insatser görs också för att gynna sociala värden, till exempel att göra landskapet mer tillgängligt och attraktivt för besökare, att skapa förutsättningar för rekreation och motion och att ge vyer och utsiktsmöjligheter.

Landskapsvård i och utanför skyddade områden

Rationaliseringen är en anledning till att landskapet allt mer delas upp i skyddade områden, till exempel natur- och kulturreservat, nationalparker och biotopskyddsområden, och det som ibland kallas för vardagslandskapet. Uppdelningen är särskilt påtaglig när det gäller skogsmark. I vardagslandskapet styrs landskapsutvecklingen till stor del av de areella näringarna och av eventuella bidrag kopplade till dessa, bland annat EU:s jordbruksstöd. I skyddade områden styrs utvecklingen av politiska mål för natur-, kultur- och sociala värden och de syften som formulerats för varje skyddat område.

Landskapsvård i olika skalor

Landskapsvård kan bedrivas på olika skalor, från objektnivå till vård av stora geografiska områden. Vård på objektnivå kan avse att restaurera eller sköta om en stenmur eller trädgärdesgård, att vårda ett hamlat träd, att bedriva fornvård kring enstaka fornlämningar, att vårda en park eller trädgård eller att sköta en slåtteräng. På en något större skala kan det röra sig om att vårda en hel by med byggnader och det omgivande landskapet. Så är fallet i många av landets kulturreservat. I sällsynta fall finns möjlighet att bedriva storskalig landskapsvård, till exempel i vissa av Sveriges nationalparker, biosfärområden  eller större naturreservat.

Skalan man arbetar med har stor betydelse för hur landskapsvårdinsatser kan utformas och vilka effekter man kan uppnå. I ett litet område kan man arbeta med detaljer medan det kan vara svårt att hantera landskapets dynamik och förändringsprocesser och att förmedla sammanhang och tidsdjup. Ett litet området är också känsligt för påverkan från omgivningen. Landskapsvård i stora områden ger ofta bättre förutsättningar för bevarande av det biologiska kulturarvet och för upplevelsen av sammanhang men kräver å andra sidan också omfattande resurser och god planering.

Tid och förändring

Landskap är aldrig helt statiska, varken inom ett mer avgränsat område eller i en större skala. Däremot fanns det inom det äldre kulturlandskapet många miljöer med lång kontinuitet, det vill säga miljöer som under lång tid, i vissa fall flera hundra år, inte utsatts för storskaliga eller omvälvande förändringar. Exempel på sådana miljöer kan vara vissa ängs- och betesmarker, äldre extensivt nyttjade skogar och betade fjällhedar. Kulturlandskap med lång kontinuitet har ofta särskilt höga värden som kan vara mycket svåra att återskapa eller restaurera.

Både naturliga processer och människans aktiviteter påverkar hur landskapet förändras över tid. Oftast sker förändringar långsamt, men ibland kan de vara relativt drastiska och snabba, till exempel vid större bränder och stormar. Även människor har under vissa perioder påtagligt snabbt omformat hela landskap, till exempel i samband med skiftena, utdikning och uppodling av myrmarker, i områden med omfattande gruvdrift eller i samband med skogsavverkning och ljungbränning i västra Sverige. Även under de senaste årtiondena har de flesta landskapen i Sverige genomgått snabba förändringar: avfolkningen av landsbygden, igenväxning, växande storstäder och ett industriellt skogsbruk som omvandlat stora delar av Sverige till skogliga monokulturer. Många av dessa förändringar leder till att natur- och kulturvärden utarmas.

Inom landskapsvården är det sällan lämpligt att försöka upprätthålla ett visst fast tillstånd. Det kan snarare vara lämpligt att eftersträva att upprätthålla ett karakteristiskt landskap med dess värden inklusive den dynamik och de processer som skapat och präglat detta landskap. Hur landskapsvården bedrivs och vilken tidsperiod och karaktär som eftersträvas styrs av syftet med varje enskilt landskapsvårdsinsats.

  • Skriven av: Eva Fadeel
  • Publicerad: 24 augusti 2017
  • Uppdaterad: 22 november 2017