Foto: Stefan Nyzell (CC0)

Därför startade Malmö universitet en ny utbildning för historiker

Är kulturarvspedagogik en profession? Och varför finns ingen högre utbildning i kulturarvspedagogik? Det är frågor som Charlotte Ahnlund Berg ställer i inledningen till denna essä-stafett om kulturarvspedagogik. Vid Malmö universitet finns det en forsknings- och utbildningsmiljö som tagit utgångspunkt i dessa båda frågor i utvecklingen av en professionsutbildning i historia. Den uttalade ambitionen är att skapa en sammanhållen utbildning från grund- till avancerad nivå inklusive forskarutbildning med kulturstudier som ingång.

Ge flera yrkesvägar

Under hösten 2020 startade Malmö universitet ett nytt kandidatprogram, Historia: inriktning mot kulturarvsstudier, 180 hp. Att starta upp en ny programutbildning är ingenting som görs i en handvändning och en hel del tankearbete från många i forskning- och utbildningsmiljön Historiska studier har legat bakom detta. En tanke har varit att skapa en utbildning som ger fler vägar in i ett yrkesliv som historiker – att det således ska finnas möjligheter att arbeta med historia professionellt.

I dagsläget är den väg den historieintresserade har att gå för ett yrkesliv inom ämnet att läsa en lärarutbildning med inriktningen historia. På Malmö universitet bedrivs sedan många år lärarutbildning i historia. Frågan var dock om det inte fanns några alternativa vägar för den historieintresserade att utveckla en professionalitet inom. I dagsläget är det magert med sådana alternativ bortsett från just läraryrket. Nära till hands var att snegla på kulturarvssektorn där just sådant som kulturarvspedagogik stod ut som ett intressant spår som dessutom talade till den kompetens inom bruk- och förmedling som redan fanns i inom den egna forsknings- och utbildningsmiljön. 

I den omvärldsanalys som gjordes konstaterades flera saker.

För det första att de befintliga svenska utbildningarna var ganska breda i sina ämnesingångar.

Studenter med olika ämnesingångar slussades in i gemensamma påbyggnader av museologi. Vad som saknades var det omvända – en utbildning som tog utgångspunkt ämnet historia och fördjupade detta ämnesperspektiv samtidigt som en professionalitet utvecklades inom det som kom att kallas kulturarvsstudier.

För det andra konstaterades att det skulle vara ett för smalt program att endast utbilda kulturarvspedagoger med historia som ämnesingång.

Även om det skulle ligga nära till hans för en forsknings- och utbildningsmiljö som Historiska studier, med lång erfarenhethet av lärarutbildning att bredda med en utbildning inom kulturarvspedagogik, bedömdes det som ett alltför riskfyllt vägval. Det var helt enkelt en för liten arbetsmarknad som väntade studenterna i slutändan.  I en professionalitet som historiker med en bredare kompetens inom kulturarvsfältet finns så klart inte heller garantier att hitta arbete – men här gjordes ansträngningar att skapa en så god grund i utbildningen som möjligt för att som historiker med spetskompetens i kulturarvsfrågor kunna arbeta inom såväl privata som offentliga sammanhang. Det senare genom en större bredd i kurserna än just det pedagogiska. 

För det tredje gjordes bedömningen att det redan fanns en påtaglig professionalitet bland de kulturarvspedagoger som i dagsläget arbetar inom kulturarvssektorn.

Det som kännetecknar denna professionalitet är att de samfällt kommer från en mycket varierad akademisk bakgrund. Det just är denna gedigna bredd i erfarenheter och kompetenser som gör kulturarvspedagogiken till någonting kvalitativt annorlunda i positiv mening än den som i dagsläget bedrivs inom det svenska skolväsendet. Det senare talade för ett vägval i utbildningen som inte strävade efter att skapa en strömlinjeformad utbildning till kulturarvspedagog, utan just en som snarare tog fasta på de specifika kompetenserna i historieämnet och byggde vidare därifrån.

Förhoppning om fler forskarstuderande

Istället för att skapa en bred utbildning inom kulturarvspedagogik har således valet blivit att skapa en spetsutbildning i historia med kulturarvsstudier som inriktning. Till detta kan läggas att det redan befintliga magister-/mastersprogrammet Historiska studier har fått ett tydligt spår mot kulturarvsstudier för de studenter som så vill kan fortsätta från kandidatprogrammet in i studier på avancerad nivå. I förlängningen av detta är tanken självklart att det kommer att leda till studenter med en sådan spetskompetens som går vidare in i forskarutbildning i historia. På så sätt har ett utbildningssammanhang skapats från grundutbildning in i forskarutbildning och därmed den så viktiga professionella forskningsanknytningen. Redan nu har forsknings- och utbildningsmiljön Historiska studier flera forskarstuderande med avhandlingsprojekt som tydligt talar till spetskompetensen kulturarvsstudier. Målet är att de med tiden ska bli fler och utgöra grunden till en professionell utveckling.

Stefan Nyzell
Biträdande professor i historia vid forsknings- och utbildningsmiljön Historiska studier vid Malmö universitet. Han är programsamordnare för kandidatprogrammet Historia: inriktning mot kulturarvsstudier, 180 hp, och magister-/mastersprogrammet Historiska studier, 60/120 hp, tillika studierektor för forskarutbildningen i Historia och historiedidaktik.  

Essästafett om kulturarvspedagogik

Inlägget ingår i essästafetten Är kulturarvspedagogik en profession?

Startartikeln kan du läsa här.

Vill du skriva en kommentar till denna och eller de andra artiklarna i ämnet? Kontakta Omvärld och insikt-redaktionen.