Anna Hansen
Anna Hansen, landsantikvarie och museichef vid Regionmuseet Skåne. Foto: (CC BY)

Inför validering för kulturarvspedagoger

Hur ska man komma vidare med problemet att det inte finns någon utbildning till kulturarvspedagog? Inför möjlighet till auktorisation av kulturarvspedagoger med validering av kompetensen – det föreslår Anna Hansen, landsantikvarie och museichef vid Regionmuseet i Skåne, i ett inlägg i Omvärld och insikts essästafett.

Som museichef har jag ansvar för att rekrytera kulturarvspedagoger. Därför blir frågan om det är en profession intressant. Vi har ju redan en mängd människor runt om i landet som arbetar som kulturarvspedagoger. Och som nämnts i tidigare inlägg har de varierande bakgrund och kompetenser, ofta inriktade mot ett humanistiskt ämne som främsta kompetensområde.

När vi söker personal till dessa tjänster är det naturligt att efterfråga både utbildning i ett kulturhistoriskt ämne – historia, konst, arkeologi, etnologi eller liknande, och att fråga efter någon sorts utbildning inom pedagogik. Det kan vara att man läst en fristående kurs i pedagogik, har en lärarutbildning, har läst museologi som innehåller museipedagogik, eller i framtiden läst Malmö Universitets kandidatprogram i kulturarvsstudier, som Stefan Nyzell nämnde i sitt inlägg. Utbildningen på högskolenivå i pedagogik av något slag är viktig. Den ger en teoretisk förankring, ett perspektiv på det man gör, så att man kan förklara vad olika pedagogiska grepp fyller för syfte. Det ger en förstående för lärande som en utvecklingsprocess, där vi måste anpassa oss efter olika målgrupper. Det ger också bättre förutsättningar för att kommunicera med en viktig målgrupp för verksamheten, nämligen skolorna, eftersom man genom utbildningen skaffar sig ett språk för pedagogik så att man bättre kan kommunicera vad man gör.

Kunskap om informellt lärande saknas
Eftersom det inte finns en sammanhållen utbildning till kulturarvspedagog är det nödvändigt att ta olika vägar för att få den kompetens som behövs. En del, som jag ser saknas i utbildningarna, är emellertid kunskap om hur man arbetar (didaktiken) och teori och begrepp (pedagogiken) kring informellt och icke-formellt lärande. På kulturarvsorganisationer arbetar vi nästan enbart med dessa former av lärande som inte examineras, där vi inte mäter kunskapsnivåer för att se vad besökarna tagit till sig efter ett utställningsbesök. Vi har också en bred syn på lärande. Medan man inom lärarutbildningar fokuserar på utvecklingen av individerna för en måluppfyllelse, fokuserar kulturarvsorganisationer ofta på utveckling av individen med en bredare målsättning om att skapa en social eller lustfylld upplevelse, öka välbefinnandet, provocera, påverka attityder, träna färdigheter. Hur man arbetar med det informella lärandet vore därför också bra om det ingick i en utbildning. Som Gustav Wollentz och Helena Kuhlefelt skriver i sitt inlägg behövs mer forskning på området, först då kan vi också få mer undervisning för studenter om detta.

Inspiration från norsk auktorisation
Hur ska man då komma vidare med problemet att det inte finns någon utbildning till kulturarvspedagog? I Norge har man ett system med att ansöka om auktorisation som konservator eller 1:e konservator (motsvarande intendent/antikvarie) genom Norges museumforbund. Det innebär en bedömning av utställningsarbete, förmedlingsarbete/pedagogik och vetenskapliga och populärvetenskapliga publikationer. För att ansöka krävs en magister/master examen och två års arbete på museum.

Eftersom det inte finns en färdig utbildning till kulturarvspedagog, och dessa ändå finns på olika kulturarvsorganisationer som kompetenta, kreativa och innovativa medarbetare, skulle detta kanske kunna vara en framkomlig väg för att stärka statusen på professionen och tydliggöra kompetenserna? Det skulle också innebära en validering av de kunskaper och kompetenser som pedagogerna tillägnat sig genom sitt arbete. Det handlar ju om ett livslångt lärande, där säkert många kulturarvspedagoger inte slutar gå fortbildningskurser, läsa en och annan artikel, eller slå upp någonting teoretiskt för att få en bättre grund för det man gör.

Vanligt med validering
Det som är bra med den norska auktoriseringen är att den bedömer kunskap och kompetens inom museirelevanta områden – den ser på förmågan att skriva populärvetenskapligt och därmed nå ut till många människor, till skillnad från en bedömning inom akademin då man främst bedöms utifrån vetenskapliga publikationer. Den ser också på hur man arbetat med utställningar och lärandet eller förmedlingen är också viktiga områden som man måste visa kompetens inom för att få auktorisering.

Validering sker inom många sektorer där människor fått kunskaper och kompetenser på andra sätt än genom det formella utbildningssystemet. Som lärare kan man ansöka om lärarlegitimation. En validering för kulturarvspedagoger skulle därmed inte vara något konstigt, utan kanske ett redskap för att höja statusen och göra det lättare för kulturarvspedagoger att visa på de stora kompetenser, kunskaper och färdigheter de har både inom didaktik och pedagogik.

Anna Hansen
Landsantikvarie och museichef vid Regionmuseet i Skåne

Essästafett om kulturarvspedagogik

Inlägget ingår i essästafetten Är kulturarvspedagogik en profession?

Startartikeln kan du läsa här.

Vill du skriva en kommentar till denna och eller de andra artiklarna i ämnet? Kontakta Omvärld och insikt-redaktionen. 

  • Publicerad:
  • Uppdaterad: