”Debatten idag ska gynna samtalet imorgon”

I slutet av 2016 gjorde Niklas Cserhalmi ett inlägg på Sveriges Museers blogg, med rubriken ”Ingen yttrandefrihet är lagom stor”. I texten beskriver han debattens tre roller: provokatören, den konservative och moderatorn.

Museernas roll är den sistnämnda, att vara den som leder samtalet.

Att yttrandefriheten idag, sju år senare, tycks stå inför större hot har inte förändrat museernas roll, menar han.

– Det som vi hela tiden måste hålla ögonen på är vår trovärdighet, och att vi förmår hålla ögonen på det långsiktiga målet: ett bättre samhälle för alla. Ska vi behålla vår trovärdighet och inte uppfattas som att vi går någons ärenden i en värld som kan bli lite sårig och snårig att ta sig fram i. Vi måste måste sträva efter att ha en så objektiv hållning som möjligt, säger Niklas Cserhalmi och tillägger ”med vetskap om att det naturligtvis är omöjligt att vara helt objektiv”.

Även om museernas roll som moderator är oförändrad konstaterar Cserhalmi att aktörerna har ”bytt hattar med varandra”. Provokatören har blivit den konservative och vice versa. Han reflekterar över hur vänstern 1968 var en revolterande ungdomsrörelse ”som vände sig mot en konservativ vuxenvärld och använde satir och olydnad för att revoltera mot  den konservativa vuxenvärlden”. I dag har vänsterrörelsen snarare tagit på sig en uppfostrande roll medan det är debattörerna på högerkanten som i stället agerar ”revolterande, stökiga och memesproducerande” mot något som kan uppfattas som en etablerad föräldrageneration.

Avigsidor med postmodernismen

Kanske är det denna förskjutning av debatten som har medfört en växande insikt om värdet av objektivitet.

– För 10–15 år sedan sade man att ”det finns ingen sanning”, att vi aldrig kommer kunna närma oss en objektivitet, att vi måste förstå vilken bias vi har och utifrån den agera så öppet och redovisande som möjligt. Men jag skulle ändå vilja tro att mycket av det som finns i de höga förtroendesiffrorna för museerna, att vi faktiskt är den bransch i Sverige som har de högsta förtroendesiffrorna av alla, grundas i en upplevelse av att besökaren möter en aktör som inte går någons ärenden, säger Niklas Cserhalmi.

LÄS ÄVEN: ”Förtroende en del av museernas livsnerv”

– Jag tänker att objektivitet har uppfattats som omodernt under en lång period, då det postmoderna perspektivet – att varje grupp äger rätt till sin upplevelse av världen – har känts väldigt attraktivt, fräscht och spännande. Men det vi har sett är att en sådan hållning även ger en grogrund till polarisering och till konspirationsteorier. Att varje individ har rätt till sin berättelse gäller fortfarande. Men det finns faktiskt saker som är sanna och det finns saker som är falska. Postmodernismen utmanade detta på ett väldigt spännande och givande sätt till en början. Men nu syns också avigsidor med den postmoderna hållningen, säger Niklas Cserhalmi.

Vad krävs för att museerna ska kunna behålla de här höga förtroendesiffrorna?

– Det går att rada upp en väldig massa olika saker men obundenheten är jätteviktig, och det gäller ju allt från ekonomi till politik. Vi får inte bli alltför beroende av enskilda finansieringskällor, vi ska inte gå någons ärenden för att vi tjänar pengar på det. Jag brukar säga att vår lojalitet ska ligga hos våra besökare. Även om vi har externa finansiärer eller finansieras via staten så är det mot medborgarna vi ska vara lojala, inte mot staten eller andra finansiärer. Det får vi aldrig tumma på. För om vi börjar sälja ut oss så tappar vi vår trovärdighet och då tappar vi vår publik och vår attraktionskraft.

Rondellhund saboterade samtal

I Sverige fick museerna redan 2007 kritik av yttrandefrihetsförespråkare för att de inte ansågs våga visa konstnären Lars Vilks teckningar föreställande profeten Muhammed som rondellhund. Två år tidigare hade den danska tidningen Jyllandsposten publicerat teckningar av samma profet, vilket hade väckt starka reaktioner i den muslimska världen.

Det var första gången som yttrandefrihet på allvar problematiserades inom museisektorn, menar Niklas Cserhalmi.

– Politiskt fanns det ju en kritik från ett konservativt och liberalt håll mot en museivärld som uppfattades som vänster och som sades vilja skydda religiösa minoriteter från obehag. Och det var där det började. Det vi nu ser i USA är ju snarare åt andra hållet, att det är konservativa krafter som är oroliga för hur man pratar kring HBTQ-frågor, om manligt och kvinnligt, där högerkonservativa vill lägga munkavle på skolvärlden.

Hans eget museum, Arbetets museum i Norrköping, bestämde sig för att inte visa Vilks rondellhund och Niklas Cserhalmi är medveten om att det kan uppfattas som självcensur.

– Vi hade en genomtänkt ståndpunkt som landade i att vi inte skulle visa rondellhunden. Det skulle man kunna säga var en form av självcensur. Men vi prioriterade rollen som moderator, vi sade att inlägg i debatten idag ska gynna samtalet imorgon. Vi tyckte inte att Vilks rondellhund gynnade samtalet imorgon utan snarare saboterade det, säger han.

Balansera samtalet

När han läser Omvärld & insikts intervju med den amerikanske forskaren Jeffrey Sachs om utvecklingen som sker i USA, där flera delstater har infört lagar som censurerar lärare från att ta upp ämnen som anses kunna vara kontroversiella slås han av ”hur museerna bör hitta ett sätt att spjärna sig fram till en öppenhet mot både en radikal vänster och höger”.

– Självcensur kan ju komma på väldigt många obehagliga sätt, inte minst i och med det vi ser idag med ett förhöjt terrorhot, utifrån koranbränningar och muslimska ledares uppmaning om att skada Sverige. Det blir en utmaning för museerna att skydda besökare och personal utan att belägga sig med självcensur och att vi blir rädda för att ta upp ämnen som kan dra till sig någons illvilliga uppmärksamhet. Och där får vi ju inte gå vilse och bli alltför skärrade. Detta är jättelätt att säga och jag har all förståelse för de som inte tar den vägen. Men vi behöver hitta en samtalston där vi inte skärrar upp och oroar varandra, en balanserad diskussion om vilka hot vi står inför, och i så stor utsträckning som möjligt inte belägga oss med munkavle.

De här strömningarna som vi nu ser i USA – hur långt borta från Sverige befinner de sig?

– Vi har ju tyckt att vi är säkra här och att vi har tittat på saker som händer i USA och sagt ”det kommer inte hända här”. Men sedan dröjer det inte länge innan det ändå är på plats också här. Så vi ska nog räkna med det, att vi får den typen av krav på oss. Vi behöver redan nu vara förberedda på hur vi kan bemöta det och hur vi kan stoppa det, hur både skola och museer kan se till att ha högt i tak på alla sätt och vis, säger Niklas Cserhalmi som konstaterar att museisektorn gärna har högt i tak i vissa frågor men lägre i andra.

Yttrandefrihet gäller i alla riktningar, menar han.

– Om en grupp vill ha respekt för sin rätt att föra fram sina synpunkter måste den gruppen också visa respekt för sin motståndares rätt att föra fram sina. Och ska museerna ha en trovärdighet i både vänster- och högergrupper så måste vi ju se till att vi kan ha ett balanserat samtal. Om vi håller öppet åt ett håll så måste vi hålla öppet även åt andra hållet och se till att vi verkligen värnar yttrandefrihet i alla dess aspekter, säger han.

– Att förbjuda samtal om exempelvis HBTQ är ju att förneka människor ett vuxenskap. All censur handlar ju om det på sätt och vis. Vem är jag när jag tar på mig rollen att skydda någon? Det där måste ju också museerna hantera, att se till att de medborgare som kommer till oss är vuxna och kapabla att hantera åsikter man kanske inte delar.

LÄS ÄVEN: ”Breda samlingar är i sig ett skydd mot kritik”