Exempel på forskardriven nydigitisering. Planritning i skala 1:100 föreställande palatset i Vouní, från Svenska Cypernexpeditionens arkiv. Foto: (CC0)

I startgroparna för massdigitisering

KRÖNIKA I sin krönika reflekterar Aron Ambrosiani, digital medieproducent på Nordiska museet i Stockholm, kring digitisering av kulturarvet. Han tror på en ökad integrering mellan samlingsförvaltningssystem och Wikidata. Det kan, skriver han, ”fungera som mellanled mellan våra respektive samlingar”.

Massdigitisering är i ropet. I mitten av september presenterade kulturminister Amanda Lind delar ur regeringens kommande budgetförslag, och där ingick en riktad satsning på ”digitalisering av kulturarvet och utveckling av digitala tjänster”. Myndighetsmuseerna och Musikverket föreslogs då ett digitaliseringstillskott på 20 miljoner kronor att dela på.

När utredningen Från kris till kraft. Återstart för kulturen (SOU 2021:77) överlämnades till kulturministern några veckor senare var skalan en annan. Istället för 20 miljoner årligen vill utredaren Linda Zachrison satsa 150 miljoner i 2022 års budget följt av 325 miljoner årligen under 2023 och 2024. Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Kungliga biblioteket föreslås ta hand om utformningen och fördelandet av stödet och hela ABM-sektorn (såväl offentligt finansierade som ideella aktörer) ska kunna delta i satsningen.

Hur detta landar i konkret politik återstår förstås att se, men ambitionsnivån och förväntningarna i digitaliseringsfrågorna har helt klart skruvats upp. Liksom i min förra krönika (Lång väg till ett digitaliserat kulturarv) vill jag därför reflektera kring frågorna hur och varför när det kommer till digitisering av kulturarvet.

Forskardriven digitisering

Redan nu förekommer riktade satsningar på digitisering, särskilt sådan som initieras tillsammans med forskare. Ett exempel är Digarv, en riktad utlysning från Vetenskapsrådet som i hittills två omgångar finansierat 14 olika forskningsprojekt med varierande grad av nydigitisering.

Externa forskare är en viktig samarbetspart när det är dags att avgöra vad som ska digitiseras. Digitalt tillgängligt källmaterial är lättare att använda i forskning än odigitiserat material som måste läsas på plats. Vad som är digitiserat kan på så sätt påverka forskning och i förlängningen det allmänna historiemedvetandet. Ett sätt att minska risken är att låta forskarna vara med och välja vilket material som ska digitiseras, i form av gemensamma ansökningar där forskare och ABM-institutioner tillsammans lägger upp en plan för digitisering och forskning på de nydigitiserade materialet. Detta är dessutom ett sätt att minska avståndet mellan forsknings- och museiinstitutionerna i en tid när få museer kan finansiera egen grundforskning.

En risk med forskardriven digitisering är dock att alla digitala bildfiler inte hinner tas om hand av institutionerna under projekttiden. Jämfört med publicering av forskningsartiklar rankas inte själva digitiseringsinsatsen särskilt högt för forskarnas meritering. Att registrera, metadatasätta och långtidslagra nydigitiserat material riskerar därför att prioriteras ner om ett projekt blir försenat. Här behöver museerna bli bättre på att bevaka sina intressen i gemensamma projekt.

Digitisera tillsammans eller var för sig?

Henrik Summanen vid Digisam har skrivit utförligt om massdigitisering i sin bok Kulturarvets digitalisering som gavs ut i augusti. Missa inte intervjun med honom i Omvärld och insikt från början av september.
Summanen konstaterar att det har varit svårt för ABM-sektorn att enas kring sammanlänkning av våra respektive samlingar. Jämfört med kommersiella initiativ som Google Books eller Spotify ligger museerna efter när det kommer till sammanlänkning av information och att använda gemensamma begrepp. Till viss del handlar det nog om att professionellt utgivna böcker, låtar och album är enklare att metadatasätta än spretiga museisamlingar, men det finns fler anledningar.

En aspekt är det ”allmänningens dilemma” som uppstår när det kommer till samlingsförvaltning. Varje enskilt museum tjänar på att använda andra institutioners högkvalitativa länkade öppna data. Man slipper fylla i grundläggande uppgifter om personer knutna till samlingarna, kan välja ur färdiga terminologilistor, kan lätt jämföra med andra institutioners samlingar och så vidare. Arbetet med att göra den egna institutionens samlingsdata öppet tillgängliga ger dock få direkta, kortsiktiga fördelar till den egna verksamheten. Beroende på vilket samlingsförvaltningssystem museet använder är det oftast krångligt, ibland helt omöjligt att göra om befintliga fritextfält till länkade öppna data.

En möjlig väg framåt tror jag är att arbeta för att fler samlingsförvaltningssystem integreras med Wikidata, som i många fall kan fungera som mellanled mellan våra respektive samlingar. För att komma vidare med detta behövs, vilket Summanen också konstaterar, andra styrningsmodeller. Vi behöver också ställa hårdare krav på systemleverantörerna så att de möjliggör sammanlänkning av information i betydligt högre grad än idag. Om förslagen om öronmärkt finansiering av digitiseringsarbete blir verklighet hoppas jag att det följer med krav på viss nivå av publicering, metadatasättning och sammanlänkning, gärna med utgångspunkt i Digisams Vägledande principer för arbetet med digitalt kulturarv.

Är du nyfiken på forskardriven digitisering och forskning som utgår ifrån digitiserat kulturarvsmaterial? Flera institutioner arrangerar digitala seminarier om detta under hösten 2021:
26 oktober: Critical perspectives on cultural heritage: Re-visiting digitisation (Linnéuniversitetet och Riksantikvarieämbetet)
29 oktober: Research infrastructures in heritage institutions (Stockholms universitet och Digarv)
25 november: Forskningsinitierad digitalisering av kulturarvssamlingar (Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Kungliga biblioteket)

 

Aron Ambrosiani, digital medieproducent på Nordiska
museet i Stockholm och krönikör för Omvärld och insikt.

Foto:
(CC BY)

Omvärld och insikt

omvarld@raa.se


  • Publicerad:
  • Uppdaterad: