Ukrainas gula och blåa flagga mot blå himmel.
Ukrainas flagga Foto: (CC BY)

”Kulturen skapar framtidsvisioner”

Det har snart gått ett år sedan det ryska anfallskriget mot Ukraina inleddes. Det ukrainska kulturministeriet har dokumenterat över 800 fall av förstörda föremål, byggnader och institutioner. Samtidigt är kulturen en viktig del av motståndet och i arbetet för att bygga den nationella identiteten.

Ukrainsk kultur? För tio-femton år sedan hade nog de flesta ukrainare mest ryckt på axlarna. Det var väl inget speciellt med den? Man blandade ryska och ukrainska i samtalen och bara här och där syntes någon enstaka ukrainsk flagga, huvudstaden stavades av de flesta som Kiev, och inte Kyiv, som är den ukrainska stavningen.

Idag befinner sig Ukraina i ett försvarskrig mot en brutal angripare. En viktig del av det ryska angreppskriget handlar om att krossa den ukrainska kulturen och den nationella identiteten. Därför bombas museer, konserthallar och monument. Redan under krigets första veckor förstördes ett museum för folkloristen Maria Prymachenko i Kyiv-regionen. Attacken mot museet blev en symbol för hur Ryssland siktade in sig på det ukrainska kulturarvet. Det skulle utplånas.

 

Det ukrainska kulturministeriet har så här långt dokumenterat över 800 fall av förstörda föremål, byggnader och institutioner. På den interaktiva kartan Map of Cultural Losses  kan man se vad som hänt och människor kan själva addera till det som förstörts eller försvunnit.

Men kulturen är också en viktig del av motståndet, inte minst på den digitala arenan där memes, technomusik och ikoniserade figurer som kvinnliga traktorförare bidrar till att bygga den nationella identiteten.

Alona Melnyk, som är i 30-årsåldern och utbildad journalist, bor sedan flera år tillbaka i Sverige. Hon menar att synen på den egna kulturen förändrats i Ukraina:

– När jag gick i skolan fick vi alltid höra att vi ukrainare var fattiga lantisar och att allt det högtstående fanns i Ryssland. Mina föräldrar visste mer om rysk och sovjetisk historia och ofta var det jag som fick berätta för dem om vår egen kultur och identitet, säger Alona Melnyk.

Starten på det ukrainska uppvaknandet var Majdan-protesterna som inleddes i slutet av 2013 och som störtade den ryssvänliga presidenten Viktor Janukovytj. Sen följde den ryska ockupationen av Krimhalvön och kriget i östra Ukraina. Det var då som fler började prata ukrainska. Litteratur och traditionella kläder blev allt viktigare och fler började resa för att upptäcka det egna landet:

– Det var inte många som tidigare brydde sig om vår egen kultur, då skulle alla ta sig utomlands, så fort det bara gick. Sedan dess har vi bit för bit upptäckt vår egen historia och kultur och inte minst den kamp för det ukrainska språket som fördes redan på 1930-talet och som ledde till att många ukrainska intellektuella fördes till Sibirien och mördades, fortsätter Alona Melnyk.

De senaste åren har insikten vuxit om att Sovjetunionen och dess förlängning Ryssland i hög grad varit – och är – ett kolonialt projekt.

– I Ukraina har det trots allt funnits en motståndskraft, men innan protesterna började var det var nog få som förstod hur mycket av vår egen kultur som faktiskt fanns kvar. Jämför med Belarus – där finns det knappat någon som talar det egna språket – så kunde det också ha gått för oss, konstaterar Alona Melnyk.

Guldet från stäppen

1979 ringlade sig köerna långa utanför Historiska Museet i Stockholm. Där inne visades utställningen ”Guldet från stäppen” med skatter från det skytiska väldet och unika, bevarade textilier från Altajbergen på gränsen mot Mongoliet. Skyterna var ett folkslag bestående av olika stammar som levde i ett enormt område på de stora stepperna kring Svarta havet, från Krim ner mot Kaukasus och ända bort mot Kina.

Men framför allt så levde de i dagens Ukraina.

När Ryssland i början av kriget ockuperade staden Melitopol kunde internationella medier rapportera hur det lokala museet plundrats och kulturskatter förts bort. Samma sak skedde senare i Cherson, då under aktiv medverkan av museichefen som sedan dess givit sig av till Krim. Med sig hade hon en stor del av de skytiska guldskatterna. Eller, åtminstone verkade det så.

Suzanne Unge Sörling var en av dem som producerade utställningen på Historiska museet 1979. Hon var också medredaktör för de publikationer som gavs ut i samband med utställningen.

– När jag såg nyheterna om det som hänt med föremålen i Ukraina så började det spöka i mitt huvud och jag var jag tvungen att gå tillbaka och leta upp en del av det vi gjorde då, berättar hon.

Historiska Museet i Stockholm. Foto: (CC BY)

Utställningen på Historiska museet visades under Sovjetunionen och fynden var framgrävda av sovjetiska arkeologer. De flesta hade lånats in från Ermitaget i dåvarande Leningrad och många kom från Krimhalvön.

– Men det framgick ändå tydligt att många hade sitt ursprung i Ukraina som ju då bara var en av många regioner i Sovjetunionen. Fast vid den tiden hade förstås ingen en tanke på att Sovjetunionen skulle komma att upplösas och Ukraina bli ett självständigt land, konstaterar Suzanne Unge Sörling.

Borsjtj ett hotat kulturarv

Vad är då ukrainsk kulturell identitet förutom guldskatter, litteratur, musik och naiva målningar? Mat förstås. Sommaren 2022 sattes den ukrainska rödbetssoppan borsjtj upp på UNESCOs lista över hotade, immateriella kulturarv. Att soppan klassas som ukrainsk fick inte oväntat Ryssland att protestera – och att den nu räknas som hotad har förstås en tydlig koppling till det ryska anfallskriget.

PinchukArtCentre i Kyiv som 2006 startades av den ukrainske oligarken och filantropen Victor Pinchuk, intar en central plats som en arena för den ukrainska samtidskonsten. Efter att ha varit stängt under de första månaderna av krig har PinchukArtCentre nu öppnat på nytt och kring årsskiftet 2022/23 visar man en utställning med arton unga ukrainska konstnärer som nominerats till PinchukArtCentre Prize. Konstcentret stod också bakom Ukrainas medverkan på Venedig-biennalen 2022.

– För oss är det en mycket stark signal om att vi först och främst lever. Det är något mycket enkelt men viktigt. De flesta i vårt team lämnade landet under de första dagarna av den fullskaliga invasionen. I Kiev var de första veckorna och månaderna verkligen tuffa. Vi drömde aldrig om att öppna igen; vi visste inte ens om vår byggnad skulle överleva. Men teamet som var kvar började berätta för oss att människor levde, att människor gjorde motstånd, så vi började prata om möjligheten att öppna igen, berättar museets curator Ksenia Malykh i en intervju med tidningen Frieze.

LÄS ÄVEN: “Kulturarvet tenderar att politiseras allt mer i konflikter”

Fedir Androshchuk är chef för Nationalmuseet för Ukrainas historia i Kyiv, men han är också en svensktalande arkeolog som under många år bott och verkat i Sverige.

– Självklart präglar kriget det mesta av det vi gör och hur människor uppfattar kulturen och historien. Folk längtar efter sina rötter. Även de som tidigare inte var så intresserade vill nu veta mer, konstaterar Fedir Androshchuk.

Fedir är en man i glasögon och mörkt hår inklippt bredvid framsidan på museibyggnaden.
Fedir Androshchuk, chef för Nationalmuseet för Ukrainas historia. 
Foto:
(CC BY-SA).

Historiska band mellan Sverige och Ukraina

Att många av de föremål som lånades in till utställningen på Historiska Museet 1979 kom från Eremitaget var inte en slump. Sovjetunionen var ett imperium där allt skulle finnas i Moskva eller Leningrad. Men när nya skytiska högar grävdes fram i ukrainska stäppen på 60- och 70-talet insåg ukrainska, sovjetiska politiker, att det var ett värde att utgrävda föremål av guld fanns kvar i Ukraina, minst för att ha saker att visa upp för sovjetiska besökare från andra republiken och höga partichefer. Därför grundades Museet för historiska klenoder (nu filial till Nationalmuseet för Ukrainas historia). Sedan dess har arkeologiska skatter som innehöll föremål av guld och silver som grävs fram i Ukraina skickats till Kyiv. En stor del av skatter blev evakuerade från Kyiv i sammanhang med ryska invasionen. Annat fanns kvar i magasin som ockupanterna inte lyckades tömma.

Boken om slaget vid Poltava från 1988 blev författaren Peter Englunds genombrott – och det som kanske fick många svenskar att för första gången höras talas om Ukraina. Men banden mellan våra två länder går mycket längre tillbaka än så:

– Tack vare föremål från vikingatiden med ukrainskt ursprung som hittats i Sigtuna och i Visby kan vi följa historien bakåt. Vi har också exempel på svenska föremål som hittats i Ukraina och som visar att kontakterna går tillbaka ända till Vikingatiden. Sen ska vi inte glömma Gammalsvenskby, som etablerades av Dagöbor som deporterats till Kherson-regionen 1782 och som lyckats behålla språk och kultur, fortsätter Fedir Androshchuk.

Den svenska kultursektorns engagemang för Ukraina har också vuxit sedan invasionen. I mars 2022 startade Nordiska museet en fond för museer i Ukraina. Sedan dess har Sverige gett drygt tio miljoner kronor till svensk-ukrainska konstsamarbeten genom Svenska institutet.

LÄS ÄVEN: Riksantikvarieämbetets arbete för Ukrainas kulturarv

Utställning med Prymachenkos verk

När detta skrivs har kriget gått in på sin tionde månad och det finns inget som tyder på att det snart skulle vara över. Men trots bomblarm, utslagen el och värme strävar kulturarbetarnas vardag vidare:

– Staten fortsätter att betala lön till de som arbetar på landets kulturinstitutioner och museerna håller öppet. Vårt behov av kultur är stort, människor vill inte bara höra om kriget, de vill se framtidsvisionerna – och kulturen skapar just sådana möjligheter – samtidigt som den hjälper oss att bearbeta det som hänt, säger Fedir Androshchuk.

De gula fälten med solrosor och den blå himlen återkommer överallt – i memes på sociala medier, i Maria Prymachenkos målningar – och förstås i den ukrainska flaggan. Och kanske är det symboliskt att en stor del av Maria Prymachenkos målningar trots allt överlevde museet ödeläggelse i början av kriget, tack vare att de var utlånade och skyddade hemma hos grannar. I november 2022 invigdes därför en utställning med hennes verk.

Många av dem som då kom för att se tavlorna skulle sannolikt aldrig ha brytt sig innan kriget. Nu var de viktiga – viktiga tillsammans med det skytiska guldet, bilderna av de stiliserade traktorerna och technomusiken.

Eller som Alona Melnyk säger:

– Nu när vi har både vapen och vår kultur – då kan vi vinna kriget!


Av David Isaksson

frilansskribent

Kategori


Omvärld och insikt

omvarld@raa.se


  • Publicerad:
  • Uppdaterad: