Vad händer när formellt och informellt lärande möts?

Relationen mellan lärande och digital informations- och kommunikationsteknik behöver utforskas och problematiseras, skriver Paul Henningsson, konsult inom interpretation, i det femte inlägget i essästafetten om kulturarvspedagogik.

Paul Henningsson Foto: (CC0)

Är kulturarvspedagogik en profession? Det frågar sig Charlotte Ahnlund Berg i den artikel som inledde essästafetten om kulturarvspedagogikens förhållande till den akademiska världen. Det finns enstaka kurser i kulturarvspedagogik och en sedan länge utbredd praktik. Men bedrivs det forskning i ämnet? Finns det någon akademisk grundutbildning? Charlotte Ahnlund Berg spetsar till det ytterligare genom att fråga: kan personer inom kulturarvssektorn utbildas till kulturarvspedagoger vid universitet, om där inte finns disputerade kulturarvspedagoger?

Det här är en viktig fråga, tror jag, både för kulturmiljösektorn och för den akademiska världen. Det finns säkert flera infallsvinklar och författaren ställer flera frågor i sin artikel.

De senaste åren har mycket av fokus inom kulturarvskommunikation hamnat på undervisande verksamhet för skolor och barn. Det är ju en självklarhet om också detta ska vara fokus och det är kanske detta område som behöver byggas upp med mer teoretisk forskning. Det kanske är det som Charlotte Ahnlund Berg efterlyser.

Ett “paraply”?
Men om vi ser till praktiken, som även nämns i artikeln, så spänner ju insatserna över en mängd ämnen, områden, användargrupper och perspektiv. Alla med individuella kunskapstraditioner och “implikationer”: kyrkor, industriarv, arkeologi, konstmuseer, vårdmiljöer, botaniska trädgårdar, hantverk, länsmuseer, arkiv, hembygdsgårdar, sagoberättande, matlagning, antropologi, musik, kulturlandskap och så vidare.

Ska “kulturarvspedagogik” uppfattas som synonymt med till exempel “museipedagogik”, “arkivpedagogik”, “kulturmiljöpedagogik” och till och med “utomhuspedagogik”? Ska det förstås som ett sorts paraplynamn för många undergrupper av pedagogik? Finns det några alternativ?

Insatserna på området rör ju heller inte endast att lära av och genom kulturarvet. Människan har ju en lika naturlig relation till och interaktion med naturen. Vår jord och naturmiljö innehåller ju också naturarv. De flesta naturligt uppkomna, andra ett resultat av mänsklig närvaro. Naturen är lika ständigt levande och pågående, som det kulturella. Utan natur ingen kultur!
Borde vi tala om “natur- och kulturarvspedagogik”?

Inom organisationer som “Norske parker”, som inkluderar både nationalparker, världsarv och hembygdsmiljöer används begreppet “natur- och kulturvägledning” i större utsträckning för en publik, lärande kommunikation, i syfte att levandegöra olika miljöer.

Vem lär? Hur, vad och varför?
Benämningar är nödvändiga, som en sorts hjälpmedel att föra diskussioner kring. Men för att inte fastna i etiketter, kanske “professionen” kunde definieras utifrån följande:

  • lärande pågår där besökare/deltagare finns
  • det är inte begränsat vare sig till skolelever, eller till en viss typ av kulturarvsmiljö.

Museer och natur- och kulturarvsverksamheter möter och engagerar människor i skolbaserat lärande, det formella lärandet. Som ramas in med hjälp av läroplaner, kunskapsmål, lektioner och betyg. Men till natur- och kulturarvsmiljöer söker sig i hög grad även de som deltar på egen hand, genom självstyrt, fritidsbaserat lärande (även kallat informellt lärande). Och de allra flesta som söker sig till fornbyar, ruiner, museer, konsthallar, botaniska trädgårdar och liknande miljöer, söker sig dit för en meningsfull upplevelse, samvaro, att få nya impulser – att lära tack vare utbyte med andra och omgivningen.

Formellt och informellt lärande
Att diskutera professionalisering och forskning tror jag därför behöver tydliggöra områdets förankring i två sammanhang: både det formella och det informella lärandet. Och vad händer när dessa fält möts? För skolor kan möten med natur- och kulturarvsmaterial på plats innebära en möjlighet för både lärare och elever att reflektera över vad de gör utanför klassrum och klassrumsläromedel (det vill säga få ett möte med informell lärandemiljö). Och vice versa, för natur- och kulturarvsyrken finns även möjligheten att formulera lärande som svarar mot skolans frågor, att agera undervisande.

I denna “ekologi” har dessutom en ny sfär gjort entré: digital kommunikation. Relationen mellan lärande och digital informations- och kommunkationsteknik (IKT), respektive relationer mellan formellt och informellt lärande och digital IKT, behöver också uppfattas och problematiseras – av natur- och kulturarvspedagogiken, som exempel på blandade lärmiljöer.

Här finns redan många bidrag, inte minst inom internationell museologi. Men forskningsfältet är ännu ungt och har hittills präglats av teknikfokus, snarare än användarupplevelser, vilka är viktiga för lärandeprocesser. Utan explikering av lärande och kulturarv – ju mindre digitalt stödjande av detta lärande!

Avslutningsvis, om vi för den fortsatta diskussionen ser värdet i att prata om att lärandet dels följer den lärande varhelst hon/han/hen är, oavsett typ av kulturarvssammanhang, dels att natur- och kulturarvssektorn berör det formella och det informella lärandets områden, då tror jag också det behöver formuleras vad som präglar lärandet i dessa sammanhang. Kunskapsinhämtning är ju inte isolerat från hur lärandet går till.

I avhandlingen Tinget, rummet, besökaren, lyfter Fil. dr. Eva Insulander fram meningsskapande som centralt för lärande. Människor strävar ständigt att skapa mening i de situationer vi befinner oss och i dessa möten formas våra intryck till förståelse.

Rent teoretiskt har det inte alltid varit lätt att förena dessa perspektiv, menar Eva Insulander, eftersom de har olika akademiska traditioner. Lärande är traditionellt förknippat med undervisning, medan meningsskapande anses höra till kommunikationsstudier.

Överbrygga akademiska gap
En “natur- och kulturarvspedagogik-plus-publikt-lärande-vetenskapsgren” behöver vara både tvärvetenskapligt förankrad, men också försöka överbrygga vissa akademiska gap.

Samlande och bevarande, samt skyddande av natur- och kulturarv har traditionellt sett definierat samhällets natur- och kulturvårdande institutioner. Det bevarade materialet har stått i centrum för forskning, för vetenskaplig utbildning.

Kulturarvspedagogikens praktik sammanfaller med framväxten av nationalstaternas offentliga samlingar av naturvetenskap, konst och etnografi. Exponerade i monumentala byggnader i tunga montrar, för en bildningsbar befolkningsmassa.

Industrialiseringen vid denna tid väckte drömmar om hembygdstraditioner och natur, men var samtidigt fascinerande ämne i teknik- och industriutställningar, som en sorts propaganda och attraktion, på samma gång.

Jag upplever att idag, i en tid då museer omorienterar sig, drar upp framtidsplaner, med tydliga samtidsfrågor som ekonomi, klimatförändring, migration, kriser, digitalisering, pandemier och demokrati, då kan lärande utgöra den kanske viktigaste konstanten som vi har. En kontinuitet att förhålla sig till, utöver att “bevara” för all framtid, när det är lätt att åka vilse i alltmer komplexa frågor.

Demokratisk tillgång till kunskap
De stora samtida frågorna är viktiga, de ger natur- och kulturarvsorgansiationer både aktualitet och kopplingar till natur- och kulturarvsmaterial. Förändringar i samhället är också en del av att människor ändras. Demografiska sammansättningar förändras, kunskaper, och värderingar omformas. Natur- och kulturarvsmiljöer är omistliga för demokratisk tillgång till kunskap (vilket nya museilagen anger).

Som livslångt lärande varelser, människor, har vi också behov att upptäcka och förhålla oss till eviga frågor, att möta nya tankar och att bekräfta andra.
Lärande sker också i det lilla, dagliga, som inte avhandlas i de senaste vetenskapliga rapporterna eller står på nyhetslöpsedlarna. Men inte mindre viktigt eller relevant för den sakens skull.

En diskussion om pedagogik och lärande måste väl därför dessutom inkludera hur vi bemöter varandra, i olika sorters samtal och utbyten. Och hur vi i samband med den processen skapar gynnsamma lärande- och upplevelsemiljöer.
Från “Samla, vårda, visa” till “Mötas, uppleva, lära”.

Paul Henningsson
Konsult inom interpretation i det egna företaget musedia. Han driver också bloggen Museiteknik.

Essästafett om kulturarvspedagogik

Inlägget ingår i essästafetten Är kulturarvspedagogik en profession?

Startartikeln kan du läsa här.

Vill du skriva en kommentar till denna och eller de andra artiklarna i ämnet? Kontakta Omvärld och insikt-redaktionen. 

Citat och lästips

“..many inside and outside the museum community privately, and sometimes publicly, question whether any real learning occurs in museums.”
Learning from museums

“Heritage interpretation is a structured approach to non-formal learning specialised in communicating significant ideas about a place to people on leisure. It establishes a link between visitors and what they can discover at heritage sites such as a nature reserve, a historic site or a museum. // Interpretation is a form of storytelling”.
Interpret Europe – European Association for Heritage Interpretation

“They’re teaching themselves in their own way basically. They’re actually zooming in on something that interests them rather than you saying ‘look what about doing this, doing that’. When you go to a museum there’s so many different things you can look at and they’re actually choosing the bits that interest them”.
What is learning … and why do museums need to do something about it?

“- learning is a process of active engagement with experience
– it is what people do when they want to make sense of the world
– it may involve the development or deepening of skills, knowledge, understanding, values, ideas and feelings
– effective learning leads to change, development and the desire to learn more” .
Arts Council England: Defining Learning

“If you’re going to open new doors—especially doors to the heart—you have to start at the front door. You have to show that you are inviting people in on their terms, with generosity, humility, and a nod to what speaks to them. Effective front doors have greeters who look like your community welcoming them at the door. Speaking their language. Providing entry points that match the keys they use every day.”
The Art of Relevance, Nina Simon

Länkar
Kulturmiljö eller naturmiljö? Panelsamtal på Riksantikvarieämbetets höstmöte 2021

Tinget, rummet, besökaren. Om meningsskapande på museum, avhandling av Eva Insulander


Se även:
Digitala seminarier – Kulturarv i skolan

FUISM

NCK – Nordiskt Centrum för Kulturarvspedagogik 

Naturvägledning i Norden

  • Publicerad:
  • Uppdaterad: