16. Rättelse, vite och särskild handräckning

Avsnittet inleds med relevanta utdrag ur 16 kap. 3 § kulturmiljölagen som behandlar rättelse, vite och särskild handräckning. Därefter kommer förklarande och vägledande avsnitt. 

Om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot byggnadsminnets skyddsbestämmelser, om underhållet är eftersatt eller om villkor för tillstånd till ändring inte följts får länsstyrelsen förelägga ägaren, eller den som har rådighet över eller ansvaret för förvaltningen av byggnadsminnet, att vidta rättelse.¹ För att åstadkomma rättelse bör länsstyrelsen inleda en dialog med fastighetsägaren för att i första hand upplysa om vilka åtgärder som krävs och som ägaren är skyldig att utföra.² Om åtgärderna inte utförs kan länsstyrelsen i nästa steg förelägga om att åtgärderna ska utföras. Föreläggandet kan förenas med vite.

Ett föreläggande om rättelse kan bland annat innebära krav på att återställa ändringen eller utföra underhållsåtgärder. Att vidta rättelse kan också innebära att byggnadsdelar som tagits bort och som omfattas av skyddsbestämmelser ska sättas tillbaka eller att en ändrad färgsättning ska återställas. Ett ytterligare exempel är om olämpliga material använts vid underhåll så ska dessa ersättas med material som är anpassade för det aktuella byggnadsminnet.

Föreläggandet ska ställas till fastighetsägaren eller den som har rådighet över byggnadsminnet, det vill säga den som har de faktiska och juridiska möjligheterna att utföra den förelagda rättelsen, till exempel en förvaltare. Av föreläggandet ska det framgå vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist åtgärden ska vidtas.

Länsstyrelsen har möjlighet att avbryta pågående åtgärder om dessa strider mot skyddsbestämmelserna eller då det beviljade tillståndet till ändring inte följs. Vid behov kan länsstyrelsen begära särskild handräckning hos Kronofogdemyndigheten.

Det kan finnas situationer när det inte är möjligt att vidta rättelse eftersom de kulturhistoriska värdena har gått förlorade och inte kan återskapas. Länsstyrelsen kan i dessa fall göra en polisanmälan och den som olovligen ändrat ett byggnadsminne kan dömas till böter (se Vägledning 18 §).

¹ 2 § lagen (1985:206) om viten.
² Liknande bestämmelser om underhåll finns även i 11 kap. 18 § plan- och bygglagen (2010:900).

Länsstyrelsen har möjlighet att förena ett förläggande med vite. Enligt lagen (1985:206) om vite ska föreläggandet riktas till en namngiven fysisk eller juridisk person (adressat). Länsstyrelsen bör alltid kontrollera med fastighetsregistret så att korrekt person blir förelagd. Vite kan även föreläggas flera personer gemensamt. I sådant fall ska ett särskilt vitesbelopp fastställas och delges var och en. Av föreläggandet ska det framgå vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist åtgärden ska ha vidtagits.

Det vitesbelopp som fastställs ska vara skäligt i förhållande till adressatens ekonomiska förhållanden (inkomst, förmögenhet och försörjningsplikt). Länsstyrelsen bör i dessa fall bedöma de aktuella ekonomiska förutsättningarna utifrån offentliga uppgifter från till exempel Skatteverket. Länsstyrelsen behöver dock inte i detalj kartlägga den enskildes ekonomi eller förhållanden i övrigt. Vitesbeloppet ska vara större än ägarens kostnader för att vidta åtgärden som föreläggandet gäller och det ska vara så stort att det kan antas leda till att ägaren följer föreläggandet.

Ett föreläggande kan förenas med löpande vite, vilket innebär att den som föreläggandet gäller får betala ett nytt vite för varje period denne inte fullgjort föreläggandet. Periodens längd får bestämmas utifrån vad som kan anses vara skäligt i varje enskilt fall. Ett föreläggande om löpande vite gäller även mot en ny ägare medan ett fast vite endast gäller för den det är utställt till (se Vägledning 17 §). Vilken form av vite som är lämplig beror på situationen och vilken åtgärd som ska genomföras. Om det är mer omfattande åtgärder som beräknas ta längre tid att utföra kan ett fast vite vara att föredra. Ett löpande vite kan vara att föredra i ärenden där de åtgärder som förelagts kan utföras snabbt och enkelt.

Om byggnadsminnesägaren eller förvaltaren utfört åtgärder som exempelvis strider mot skyddsbestämmelserna, rivit eller förstört byggnadsminnet, kan detta agerande straffas med böter (se Vägledning 18 §). Om länsstyrelsen redan har förelagt ägaren med vite för att vidta eller upphöra med en specifik åtgärd kan denne inte straffas för det som omfattas av vitesföreläggandet. Länsstyrelsen bör därför utifrån den specifika situationen i tidigt skede bedöma vilken åtgärd som är mest lämplig. Däremot kan en person dömas för att olovligen ha utfört åtgärder som inte omfattas av vitesföreläggandet.

Om föreläggandet inte har lett till att det som åligger fastighetsägaren har utförts inom stipulerad tid kan länsstyrelsen ansöka hos förvaltningsdomstol om att vite ska dömas ut.³ För att ett förelagt vite ska kunna tas ut krävs alltså ett särskilt förfarande i domstol. Domstolen prövar om föreläggandet har rätt adressat, om föreläggandet är korrekt formulerat och om vitesbeloppet är rimligt. Det är därför angeläget att föreläggandet tas fram i samverkan med länsstyrelsens jurister.

När länsstyrelsen har fattat beslut om föreläggande med vite kan adressaten överklaga till förvaltningsrätten och även då prövar domstolen om det är rätt adressat, om föreläggandet är korrekt formulerat och om vitet är rimligt.

³ 6 § lagen (1985:206) om viten.

Bestämmelser om särskild handräckning finns i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Enligt denna lag ska handläggning av dessa ärenden ske snabbt och Kronofogdemyndigheten ska fatta beslut och delge parterna. Om länsstyrelsen önskar en snabb rättelse kan en ansökan om särskild handräckning hos Kronofogdemyndigheten vara ett mer effektivt sätt att nå resultat än att länsstyrelsen beslutar om ett föreläggande. Särskild handräckning förutsätter dock att Kronofogdemyndigheten bedömer att det finns tillräckliga skäl att agera.

Byggnadsminnets ägare, som är svarande i ett handräckningsärende, är ansvarig att betala för handräckningen och, om det är aktuellt, att verkställa beslutet om rättelse. Om ägaren inte kan betala kan kostnaden övergå till den sökande, det vill säga länsstyrelsen. En byggnadsminnesägare har dock i regel en ekonomisk tillgång i form av den byggnadsminnesförklarade fastigheten.