5. Interimistiskt förbud

Avsnittet inleds med relevanta utdrag ur 3 kap. 5 § kulturmiljölagen som behandlar samråd kring skyddsbestämmelser. Därefter kommer förklarande och vägledande avsnitt. 

Länsstyrelsen kan besluta om ett interimistiskt förbud både när någon har väckt en fråga om byggnadsminnesförklaring och när länsstyrelsen på eget initiativ tagit upp frågan. Möjligheten att besluta om interimistiskt förbud bör bara användas då det finns indikationer på att byggnadens, bebyggelseområdets, parkens, trädgårdens eller annan anläggnings kulturhistoriska värden, genom olämpliga åtgärder från fastighetsägarens sida, riskerar att minska eller helt förstöras.

Även om det finns ett förordnande om anmälningsplikt, enligt 3 kap. 6 § KML, ska länsstyrelsen ta upp den väckta frågan om byggnadsminnesförklaring, enligt 3 kap. 1 § KML, innan ett interimistiskt förbud införs. Bestämmelsen bör tillämpas restriktivt och endast i specifika fall, exempelvis för att hindra rivning eller förhindra väsentlig förändring som minskar det aktuella objektets kulturhistoriska värden.

I interimistiska förbud kan inte skyddsområden, i anslutning till det objekt som är aktuellt för fråga om byggnadsminnesförklaring, inkluderas (se Vägledning 2 §).

Ett interimistiskt förbud kan gälla högst sex månader, men kan därefter förlängas med högst sex månader i taget om länsstyrelsen bedömer att det finns synnerliga skäl för detta. Exempel på synnerliga skäl är

• mycket komplexa ärenden
• nya uppgifter som kan vara avgörande för ärendets utgång
• pågående förhandlingar med fastighetsägaren.

Även om det inte uttryckligen anges i lagtexten hur många förlängningar som kan göras bör länsstyrelsen försöka avgöra ärendet så snart det är möjligt.

Eftersom interimistiska beslut bara kan fattas i avvaktan på ärendets slutliga prövning måste beslut om byggnadsminnesförklaring, alternativt avslag av den väckta frågan, avgöras innan tidsfristen på sex månader har gått ut. Länsstyrelsen kan alltså inte underlåta att avgöra denna fråga genom att istället fatta ett beslut om anmälningsplikt enligt 3 kap. 6 § KML.

Ett beslut om interimistiskt förbud enligt 3 kap. 5 § KML kan innebära att ersättning kan utgå enligt 3 kap. 10 § KML och länsstyrelsen ska före beslut, som innebär att ersättning ska betalas ut, undersöka om medel för detta finns tillgängliga hos Riksantikvarieämbetet, enligt 1 § KMF.

I samband med detta bör länsstyrelsen göra en uppskattning, i form av en fastighetsvärdering, av hur stor ersättningen kan tänkas bli. Ett alternativ till detta är att länsstyrelsen förelägger fastighetsägaren om ersättningsanspråk. Länsstyrelsen bör då beakta de tidsaspekter som gäller vid föreläggande. I beaktande att förbudet endast kan gälla högst sex månader med förlängning av högst ytterligare sex månader så kan ett föreläggande vara svårt att hantera. Vid betydande skada för ägaren kan ersättning utgå trots att ärendet avslutas med ett avslag på den väckta frågan (se Vägledning 10–13 §§).

Ett beslut om interimistiskt förbud ska ställas till fastighetsägaren och andra sakägare och bör på ett tydligt sätt beskriva motivet till förbudet. Beslutet om interimistiskt förbud behöver inte antecknas i fastighetsregistret. Anledningen är att dessa beslut har en tidsbegränsad varaktighet jämfört med till exempel beslut om anmälningsplikt som gäller till dess länsstyrelsen upphäver beslutet. Kommunen ska emellertid underrättas när ett interimistiskt beslut vunnit laga kraft enligt 12 § KMF.

Länsstyrelsens beslut om interimistiskt förbud kan överklagas till förvaltningsrätten (se Vägledning 19 §). Beslutet gäller dock tills ärendet är avgjort i nämnda instans. Beslutet om interimistiskt förbud gäller alltså även om det överklagas (se Vägledning 21 §).

Länsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet eller den som arbetar på länsstyrelsens uppdrag har rätt att få tillträde till objekt som omfattas av beslut om interimistiskt förbud (se Vägledning 9 §).