1. Beslut om byggnadsminnesförklaring
Avsnittet inleds med relevanta utdrag ur 3 kap. 1 § kulturmiljölagen samt Riksantikvarieämbetets föreskrifter och allmänna råd som behandlar byggnadsminnesförklaring. Därefter kommer förklarande och vägledande avsnitt. Där det är lämpligt finns även utdrag ur annan lagtext.
3 kap. 1 § kulturmiljölag (1988:950)
En byggnad som har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde eller som ingår i ett bebyggelseområde med ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna om byggnadsminnen enligt detta kapitel får också tillämpas på parker, trädgårdar eller andra anläggningar.
I fråga om en byggnad av sådant värde som avses i första stycket och som tillhör staten gäller de bestämmelser som regeringen meddelar om statliga byggnadsminnen. Om ett statligt byggnadsminne övergår till en annan ägare än staten, ska det därmed utgöra ett byggnadsminne enligt denna lag.
Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte en byggnad som är fornlämning eller kyrkobyggnad enligt denna lag (Lag 2013:548).
Riksantikvarieämbetets föreskrifter och allmänna råd om byggnadsminnen (KRFS 2018:3)
Definitioner:
1 § I dessa föreskrifter avses med
Byggnad: en varaktig konstruktion som består av tak eller av tak och väggar och som är varaktigt placerad på mark eller helt eller delvis under mark eller är varaktigt placerad på en viss plats i vatten samt är avsedd att vara konstruerad så att människor kan uppehålla sig i den. /…/
2 § Ett bebyggelseområde kan byggnadsminnesförklaras om de ingående byggnaderna
- har ett starkt inbördes kulturhistoriskt samband,
- inte själva uppfyller kravet på synnerligen högt kulturhistoriskt värde och
- det som område betraktat har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde. Ett sådant bebyggelseområde kan t.ex. vara ett torg eller en annan del av en by eller stad.
3 § Med begreppet park eller trädgård i 3 kap. 1 § första stycket kulturmiljölagen (1988:950) avses ett område med växtlighet där vegetation eller andra element, t.ex. gångvägar, öppna platser, terrasser eller trappor har getts en arkitektonisk utformning eller på annat sätt medvetet gestaltats.
4 § Begreppet annan anläggning i 3 kap. 1 § första stycket kulturmiljölagen (1988:950) innefattar byggnadsverk eller andra konstruktioner som
- är varaktigt placerade på mark eller helt eller delvis under mark eller är varaktigt placerade på en viss plats i vatten och
- inte är byggnader, parker eller trädgårdar.
Sådana anläggningar kan exempelvis vara broar, bryggor, murar, vallgravar eller brunnar.
5 § Om objektet för en byggnadsminnesförklaring är en eller flera byggnader eller anläggningar kan ett tillhörande markområde, t.ex. park, trädgård eller allé omfattas av förklaringen förutsatt att området
- har ett funktionellt samband med byggnaderna eller anläggningarna och
- har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde.
6 § Ett beslut om byggnadsminnesförklaring ska innehålla en beskrivning av det kulturhistoriska värde som förklaringen är avsedd att skydda. Detta värde ska bedömas utifrån dess potential som källa för att utvinna eller förmedla kunskap om objektet och dess kulturhistoriska sammanhang. /…/
9 § Beslutet ska levereras till Riksantikvarieämbetet i form av en PDF-fil. Dessutom ska ytan för byggnadsminnet och byggnadsminnets skyddade objekt levereras till Riksantikvarieämbetet som Geodata, exempelvis i form av en SHAPE-fil.
Allmänna råd (KRFS 2018:3) gällande 1–9 §§, första stycket
Länsstyrelsen bör ha en strategi för urvalet av byggnadsminnen i länet. Den bör innehålla länsstyrelsens prioriteringar för nya byggnadsminnesförklaringar utifrån det befintliga beståndet.
Vad kan byggnadsminnesförklaras?
Ett byggnadsminne kan bestå av en eller flera byggnader, ett bebyggelseområde, parker, trädgårdar eller andra anläggningar. Det är alltid de tillskrivna kulturhistoriska värdena som utgör grund för byggnadsminnet.
Lagen anger att ett byggnadsminne ska ha ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde.1 Det betyder att objektet för byggnadsminnesförklaring ska kunna förmedla kunskaper om hur materiella och immateriella företeelser återspeglar olika historiska utvecklings- och händelseförlopp under skilda tidsepoker, på nationell eller regional nivå, på ett särskilt betydelsefullt sätt.2
Det är graden av en byggnads kulturhistoriska värde, det vill säga hur viktiga och avläsbara objektets företeelser och uttryck är, som är avgörande för beslut om byggnadsminnesförklaring. Det är bara objekt med synnerligen höga kulturhistoriska värden som kan komma i fråga. Därför ska lagrummet tillämpas restriktivt.
1 Fram till dess att 1 § KML år 2014 ändrades till ett mer modernt språkbruk var kriteriet för ett byggnadsminne ”synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde”.
2 Förhållningssätt och arbetsprocesser gällande kulturhistorisk värdering presenteras i Riksantikvarieämbetets Plattform Kulturhistorisk värdering och urval. Grundläggande förhållningssätt för arbete med att definiera, värdera, prioritera och utveckla kulturarvet, Riksantikvarieämbetet (2015).
Definition av byggnad
Enligt definitionen i Riksantikvarieämbetets föreskrifter och allmänna råd om byggnadsminnen (KRFS 2018:3) ska begreppet byggnad förstås i vid bemärkelse. Definitionen kan därmed omfatta arkitektoniskt gestaltade byggnadsverk, exempelvis herrgårdar, bostadshus och industribyggnader, men även enklare funktionsbyggnader som ekonomibyggnader.
Föreskriften anger att en byggnad ska ha ”varaktig placering”. Det gäller såväl byggnader på mark som helt eller delvis under mark, till exempel en bunker. Det omfattar även objekt på en viss plats och med en permanent placering i vattnet, exempelvis en brygga med fiskebodar. Observera att det i undantagsfall är möjligt att byggnadsminnesförklara endast en del av en byggnad.
Definition av bebyggelseområde
Byggnader och anläggningar som ingår i ett bebyggelseområde kan bli byggnadsminne även om de ingående objekten, var för sig, inte har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde. I dessa fall bör en byggnadsminnesförklaring ta sin utgångspunkt i en samlad bedömning av bebyggelseområdets kulturhistoriska värde.
De bebyggelseområden som kan komma i fråga kan utgöras av områden där bebyggelsen har ett starkt inbördes kulturhistoriskt sammanhang, till exempel ett funktionellt samband, och områden som är naturligt avgränsbara, till exempel en by, ett fiskeläge eller en fäbod. Ett bebyggelseområde kan även utgöras av en del av en stad eller tätort, exempelvis en sammanhållen bebyggelse runt ett torg, i ett kvarter eller längs en gata.
Definition av park och trädgård
En park eller trädgård kan byggnadsminnesförklaras både när den ingår i ett område kring en byggnad, men även i sin egen rätt, det vill säga då objektet inte ligger i anslutning till eller i område kring en byggnad. Detta förutsatt att parken eller trädgården tillskrivs synnerligen höga kulturhistoriska värden.
Definitionen av park eller trädgård bör ges en vid innebörd och tolkas brett. Den kan exempelvis avse ett område där växtlighet och vegetation har gestaltats på ett arkitektoniskt eller konstnärligt medvetet sätt och där även andra element som gångvägar, öppna platser, terrasser eller trappor har getts en medveten utformning. Det kan även avse till exempel odlingar i städer eller på landsbygd med en nyttofunktion.
Exempel på park och trädgårdar som kan komma i fråga som byggnadsminne är bland annat stadsparker, järnvägsparker, folkparker, botaniska trädgårdar, trädgårdsodlingar och arboreta. Till park eller trädgård kan även grönstrukturer som alléer eller lundar räknas.
Definition av annan anläggning
Bestämmelserna om byggnadsminne kan också tillämpas på annan anläggning, som kan vara byggnadsverk eller konstruktioner som är varaktigt placerade på eller under mark alternativt i vatten. Även begreppet annan anläggning bör ges en vid tolkning och kan exempelvis omfatta tekniska konstruktioner för industriellt bruk såsom uppfordringsverk, ställverk och upplagsplatser samt försvarsanläggningar.
Andra exempel på vad begreppet kan omfatta är bland annat gruvor, kalk- och masugnar, kvarnar, sågar, broar, bryggor, murar, vallar, vallgravar, brunnar, dammar, kanaler, flottningsrännor och järnvägsspår. Notera att anläggningar av denna typ i vissa fall kan vara fornlämningar, enligt 2 kap. KML och kan då inte komma ifråga som byggnadsminne.
Andra bestämmelser och lagrum
Genom kulturmiljölagen (1988:950), men även plan- och bygglagen (2010:900) och miljöbalken (1998:808) uttrycks kulturmiljö och kulturvärden som ett av flera allmänna intressen att ta hänsyn till utifrån kulturegendomsrättsliga principer.3
Vad som kan bli byggnadsminne regleras inte bara i kulturmiljölagen utan även i jordabalken (1970:994). Jordabalkens första kapitel är ett ramverk där den civilrättsliga definitionen av fastighet anges som att fast egendom är jord som är indelad i fastigheter och att till fastighet hör allmänna fastighetstillbehör, byggnadstillbehör och industritillbehör (1 kap. 1 § jordabalken 1970:994).
Enligt jordabalken är byggnader, ledningar, stängsel och andra anläggningar som har anlagts inom fastigheten för stadigvarande bruk fastighetstillbehör. Även ”på rot stående träd och andra växter” utgör fastighetstillbehör. Fastighetstillbehör har därmed alltid direkt anknytning till marken. En byggnad är således ett fastighetstillbehör och kan därmed byggnadsminnesförklaras.
En byggnad eller anläggning som är försedd med skyddsbestämmelser i detaljplan och skyddas enligt plan- och bygglagen (2010:900) kan även byggnadsminnesförklaras och därmed få ett dubbelt skydd.
Ett byggnadsminne kan bestå av en fastighet, eller delar av en fastighet alternativt flera fastigheter. Det avgörande är att området utgör en kulturhistorisk helhet.
3 För egendomsrättsliga principer se Adlercreutz, Thomas, Kulturegendomsrätt, s. 55 ff., 2001
Vad kan inte byggnadsminnesförklaras?
Byggnader eller anläggningar som ägs av staten kan som regel inte utgöra byggnadsminne enligt KML. Undantag är byggnadsminnen som ägs av statliga bolag eftersom statliga bolag inte är myndigheter, till exempel Akademiska hus och Jernhusen. För byggnader som ägs av staten gäller i stället bestämmelser i förordningen (2013:558) om statliga byggnadsminnen. Byggnader som ligger på statligt ägd mark, men där byggnaden inte ägs av staten, kan dock byggnadsminnesförklaras enligt 3 kap. 1 § KML.
En byggnad eller annan anläggning som är fornlämning enligt 2 kap. KML eller ett kyrkligt kulturminne enligt 4 kap. KML kan inte heller utgöra byggnadsminne. Däremot kan kyrkor, kapell och andra typer av religiösa byggnader som är i enskild eller kommunal ägo komma i fråga som byggnadsminne enligt 3 kap. KML.
Objekt som inte har en fast förankring i mark, till exempel veteranbåtar, flygplan, veteranbilar eller ånglok, kan inte byggnadsminnesförklaras. Kulturhistoriskt värdefulla fartyg och fritidsbåtar kan däremot k-märkas av Statens museer för maritim-, transport- och försvarshistoria med syftet att de ska uppmärksammas, bevaras och brukas.4
Inte heller lös egendom kan byggnadsminnesförklaras (se Vägledning 2 §).
4 Denna typ av k-märkning är dock inte ett formellt skydd på samma sätt som en byggnadsminnesförklaring utan har som mål att uppmuntra och stödja ägarna att förvalta dessa objekt. Sjöhistoriska museet, K-märkning av fartyg (sjohistoriska.se), K-märkning av fritidsbåtar (sjohistoriska.se).
Beslut om byggnadsminnesförklaring
Beslut om byggnadsminnesförklaring fattas med stöd av 3 kap. 1 § KML. Även beslut om avslag på en väckt fråga om byggnadsminne fattas med stöd av denna paragraf.
Beslutet ska föregås av en utredning som klargör om förutsättningar finns för en byggnadsminnesförklaring (se nedan). Ett beslut ska innehålla
- en redogörelse för ärendet
- en för byggnadsminnet relevant historik samt
- en kulturhistorisk beskrivning och värdering av de byggnader och anläggningar som omfattas av beslutet.
Dessa underlag ska ligga till grund för en tydlig motivering till byggnadsminnesförklaringen. Länsstyrelsen ska i samma beslut även fastställa de skyddsbestämmelser som ska gälla enligt 3 kap. 2 § KML.
Byggnadsminnesbeslutet bör vara utformat så att ägare och andra berörda enkelt kan utläsa vilka kulturhistoriska värden som anläggningen tillskrivs och tydligt redovisa vilka delar som omfattas av skyddet. Ett väl underbyggt beslut där de kulturhistoriska värdena och motiveringen till skyddets omfattning tydligt framgår underlättar den framtida handläggningen och förvaltningen av byggnadsminnet då det minskar risken för olika tolkningar.
Samråd
Länsstyrelsen ska samråda med fastighetsägaren för det berörda objektet och ägare till kringliggande markområden om skyddsbestämmelser (se Vägledning 3 §). Samrådet ska dokumenteras och bör finnas med i ärendet innan beslut om byggnadsminnesförklaring fattas.
Innan länsstyrelsen fattar beslut om byggnadsminnesförklaring ska fastighetsägarens eventuella krav på ersättning enligt 3 kap. 10 § KML ha utretts av länsstyrelsen. Om länsstyrelsen bedömer att ersättning ska utgå ska de undersöka om medel finns tillgängliga hos Riksantikvarieämbetet (1 § Kulturmiljöförordningen 1988:1188). Ersättning kan utgå för att kompensera för den eventuella ekonomiska värdesänkning som kan uppstå då skyddsbestämmelserna inskränker möjligheterna att nyttja fastigheten.
Om beslut om byggnadsminnesförklaring fattas bör det framgå av beslutet att frågan om ersättning har behandlats. Om frågan om inlösen skulle bli aktuell ska detta ha utretts innan beslut om byggnadsminnesförklaring fattas (se Vägledning 10–11 §§).
Kommunen ska också ges möjlighet att yttra sig innan beslutet fattas eftersom byggnadsminnesförklaringen kan påverka kommunens planering och ekonomi (11 § Kulturmiljöförordningen 1988:1188). Det är även lämpligt att länsstyrelsen informerar innehavare av särskilt rätt om en kommande byggnadsminnesförklaring (se Vägledning 10 §).
Det kan även vara bra att länsstyrelsen uppmärksammar ägaren till ett blivande byggnadsminne på vikten av att ha en ändamålsenlig försäkring.
Beslut mot ägares vilja
Om ägaren motsätter sig en byggnadsminnesförklaring kan länsstyrelsen fatta beslut mot ägarens vilja. Denna möjlighet har dock bara utnyttjats vid ett fåtal tillfällen, exempelvis vid byggnadsminnesförklaringen av Oscarsteatern i Stockholm 1982 och Ljungs säteri i Östergötland 1989. Att detta inte förekommit i någon större utsträckning beror på att staten genom länsstyrelsen är angelägen om att ägaren bör vara positiv till beslutet. Syftet är att etablera en samverkan med fastighetsägaren, vilken underlättar för en god förvaltning av byggnadsminnet.
Byggnadsminnesutredning
Inför beslut om byggnadsminnesförklaring bör länsstyrelsen, enligt förvaltningslagen 23 §, göra en utredning i den omfattning ärendet kräver. Utredningen ska belysa anläggningens historik och kulturhistoriska värde. Utredningen bör också innehålla kartmaterial, situationsplaner, nödvändiga ritningar och relevanta foton. Syftet är att ge en så heltäckande förståelse som möjligt för både objektet och området.
En sådan utredning är inte bara viktig inför själva beslutet, utan är också värdefull för den fortsatta förvaltningen, om en byggnadsminnesförklaring genomförs. Underlaget är avgörande när frågor uppkommer, till exempel vid ansökan om tillstånd till ändring eller om byggnadsminnet skulle förstöras genom brand eller annan skada. Även de förvaltningsmässiga förutsättningarna och fastighetsägarens inställning till en byggnadsminnesförklaring bör utredas.
Utredningen kan utföras av länsstyrelsens antikvariska experter, men även av antikvariskt sakkunniga konsulter eller av annan part med motsvarande expertkunskaper. Det är emellertid alltid länsstyrelsen som är ansvarig myndighet i frågor som rör bedömning av om objektet uppfyller lagkravet om synnerligen högt kulturhistoriskt värde och därför kan komma i fråga som byggnadsminne eller inte.
En strategi för urvalet av representativa byggnadsminnen i länet bör ligga till grund för länsstyrelsens prioriteringar inför nya byggnadsminnesförklaringar. Regionala och kommunala kunskapsunderlag, till exempel kulturmiljöprogram, kan också vara värdefulla i samband med urval och inrättande av nya byggnadsminnen. De ger en överblick över länets respektive kommunens kulturmiljöer. På nationell nivå kan kunskap hämtas från Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Motivering
Motiveringen i ett beslut ska, enligt förvaltningslagen 32 §, innehålla en utförlig beskrivning av de kulturhistoriska värden som ligger till grund för byggnadsminnesförklaringen. Värdena ska bedömas utifrån deras möjlighet att förmedla kunskap om byggnadsminnets kulturhistoriska sammanhang.
Motiveringen ska vara utförlig och tydligt formulerad så att nuvarande och framtida ägare, liksom handläggare på länsstyrelsen och tjänstemän vid exempelvis domstolar och Riksantikvarieämbetet, förstår grunderna för beslutet. Motiveringen fyller på så vis en pedagogisk funktion genom att tydliggöra varför byggnadsminnesförklaringen har kommit till stånd.
Även i de fall länsstyrelsen beslutar att inte genomföra en byggnadsminnesförklaring ska avslagsbeslutet innehålla en tydlig motivering och en bedömning av om rekvisitet synnerligen högt kulturhistoriskt värde uppfylls.
En tydlig motivering är av betydelse även som bakgrund och förklaring till skyddsbestämmelsernas utformning (se Vägledning 2 §), bland annat för att bestämmelserna medför en förfogandeinskränkning som påverkar ägarens möjligheter att disponera över sin egendom.
Ytterligare ett skäl till att tydligt beskriva de kulturhistoriska värdena i motiveringen är att det alltid är påverkan på dessa värden, vid sidan om de särskilda skälen för en ändring (se Vägledning 14 §), som bedöms vid en eventuell ansökan om tillstånd till ändring av byggnadsminnet. Motiveringen ligger därför också till grund för prövningen vid ett eventuellt överklagande av beslut om ändring av byggnadsminnet.
Ändring av beslut om byggnadsminne
Under vissa omständigheter kan det finnas skäl att ändra ett beslut om byggnadsminne. Det kan exempelvis gälla i de fall länsstyrelsen beslutar att utöka ett byggnadsminne till yta eller omfattning alternativt förändra skyddsbestämmelser. Det kan vara aktuellt i de fall man vill få till stånd en mer sammanhållen miljö, exempelvis om man även vill skydda ekonomibyggnader eller trädgårdsområden som inte ingår i det befintliga byggnadsminnet.
Ett skäl till att uppdatera skyddsbestämmelser och göra ändring i beslut kan även vara om kulturhistoriskt värdefulla interiörer som tidigare inte varit kända, till exempel tidigare dolda målerier eller snickerier, som bedöms ha ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde bör få ett skydd.
En utökning av ett byggnadsminne innebär i princip samma process som när beslut fattas om ett nytt byggnadsminne. Det nya beslutet ska då helt ersätta det gamla beslutet. Ett enda uppdaterat rättsligt gällande beslut för byggnadsminnet gör att förväxlingar och missförstånd undviks.5 Det underlättar även vid registreringen av byggnadsminnen i fastighetsregistret och bebyggelseregistret.
En minskning av byggnadsminnets omfattning, det vill säga en jämkning av skyddsbestämmelserna, hanteras i enlighet med 3 kap.15 § KML.
I de fall äldre beslut inte är ändamålsenliga, till exempel i de fall beslutet har en otydlig motivering eller oklara skyddsbestämmelser, kan beslutet behöva revideras och ett nytt beslut behöver då fattas.
5 Gällande myndigheters rättelse och ändring av beslut se 37–38 §§ förvaltningslagen (20017:900).
Göteborgs rådhus med tillbyggnad är byggnadsminne i sin helhet. Den äldre delen från 1672, och som ritades av Nicodemus Tessin d.ä., byggnadsminnesförklarades 1968. Den nyare delen, ritad av Gunnar Asplund 1935, byggnadsminnesförklarades 1982. Foto: Wikimedia Commons (CC BY)Beslut om att avslå en väckt fråga om byggnadsminnesförklaring
Om inte kravet på synnerligen högt kulturhistoriskt värde är uppfyllt ska länsstyrelsen avslå en väckt fråga om byggnadsminnesförklaring enligt 3 kap. 1 § KML. Även om kravet för en byggnadsminnesförklaring uppfylls kan det i vissa fall saknas förutsättningar för att genomföra en sådan.
En anledning är exempelvis om ägaren motsätter sig en byggnadsminnesförklaring. Det bör noteras att lagtexten anger att länsstyrelsen får inrätta ett byggnadsminne om de kulturhistoriska värdena är synnerligen höga. Länsstyrelsen ska alltså göra en bedömning i varje enskilt ärende om förutsättningarna finns att driva en fråga vidare. Skälen till varför länsstyrelsen tillstyrker alternativt avslår en väckt fråga ska framgå av beslutet.
Om en byggnadsminnesförklaring under rådande omständigheter inte kan genomföras kan länsstyrelsen ta upp frågan igen vid ett senare tillfälle. Detta bör också anges i avslagsbeslutet. Om en byggnadsminnesförklaring bedöms kunna genomföras inom en relativt snar framtid, men mer tid för att utreda frågan behövs, kan ett förordnande om anmälningsplikt, enligt 3 kap. 6 § KML, övervägas. Då kan den väckta frågan avslås. Resursbrist på länsstyrelsen för utredning av väckt fråga är inget skäl för avslag.
Även i de fall de kulturhistoriska värdena har bedömts vara synnerligen höga kan länsstyrelsen i sin bedömning också ta hänsyn till andra aspekter, till exempel att en viss typ av bebyggelse är överrepresenterad bland länets eller landets byggnadsminnen. Som påpekats ovan underlättas länsstyrelsens beslutsfattande väsentligt om det finns en uttalad policy eller strategi för byggnadsminnen. En sådan strategi ger vägledning kring urval och prioriteringar.
Vid hantering av en väckt fråga bör länsstyrelsen också väga in om andra skyddsformer föreligger eller skulle kunna vara tillämpliga och mer lämpliga. Om skydd enligt annan lagstiftning, plan- och bygglagen eller miljöbalken, bedöms vara bättre kan detta vara ett skäl för att avslå en väckt fråga. Skyddsbestämmelser i en detaljplan kan vara ett sätt att tillgodose kulturhistoriska värden med hjälp av PBL även om länsstyrelsen saknar rådighet över denna lagstiftning. Vidare kan en detaljplan reglera användningen av en anläggning vilket bestämmelserna om byggnadsminnen i KML inte kan.
Det bör dock påpekas att ett skydd enligt detaljplan kan ändras av kommunen, till exempel i samband med en exploatering. Detta kan påverka skyddets långsiktighet eftersom skyddet kan tas bort eller försvagas. Om länsstyrelsen hänvisar till eller föreslår andra skyddsformer i ett avslagsbeslut bör detta förankras i samråd med kommunen.
Beslut om avslag på väckt fråga om byggnadsminnesförklaring kan bara överklagas av Riksantikvarieämbetet. Detta ska framgå av beslutet.
Administrativ hantering
Beslut om eller avslag på väckt fråga om byggnadsminnesförklaring ställs till fastighetsägaren och ska genast antecknas i fastighetsregistret enligt 3 kap. 8 § KML. Även den som väckt fråga bör informeras om beslut i ärendet (se Vägledning 4 § och 25 § förvaltningslagen (2017:900). Något uttalat krav i KML på att länsstyrelsen måste avgöra en väckt fråga inom en viss tid finns inte. Förvaltningslagen anger dock att myndigheters beslut generellt ska fattas inom sex månader. Om beslutet dröjer längre innehåller lagen också regler om försenad handläggningstid (se 11 och 12 §§ förvaltningslagen (2017:900).
När länsstyrelsen fattat beslut om att inrätta ett byggnadsminne kan detta beslut enligt 3 kap. 19 § KML överklagas till allmän förvaltningsdomstol av berörda parter, primärt ägaren, inom tre veckor från den dag då den som överklagar fick del av beslutet (se 40–44 §§ förvaltningslagen 2017:900). Beslut om att inte inrätta ett byggnadsminne kan bara överklagas av Riksantikvarieämbetet (se Vägledning 19 §). Beslut om byggnadsminne gäller även om det överklagas (se Vägledning 21 §). Även kommunen ska underrättas när beslutet vunnit laga kraft enligt 12 § KMF.
Förvaltningslagen (2017:900)
Åtgärder om handläggningen försenas
11 § Om en myndighet bedömer att avgörandet i ett ärende som har inletts av en enskild part kommer att bli väsentligt försenat, ska myndigheten underrätta parten om detta. I en sådan underrättelse ska myndigheten redovisa anledningen till förseningen.
12 § Om ett ärende som har inletts av en enskild part inte har avgjorts i första instans senast inom sex månader, får parten skriftligen begära att myndigheten ska avgöra ärendet. Myndigheten ska inom fyra veckor från den dag då en sådan begäran kom in antingen avgöra ärendet eller i ett särskilt beslut avslå begäran.
Ett beslut enligt första stycket att avslå en begäran om att ärendet ska avgöras får överklagas till den domstol eller förvaltningsmyndighet som är behörig att pröva ett överklagande av avgörandet i ärendet.
Myndighetens prövning enligt första stycket får begäras av parten vid ett tillfälle under ärendets handläggning.
Kommunikation
25 § Innan en myndighet fattar ett beslut i ett ärende ska den, om det inte är uppenbart obehövligt, underrätta den som är part om allt material av betydelse för beslutet och ge parten tillfälle att inom en bestämd tid yttra sig över materialet. Myndigheten får dock avstå från sådan kommunikation, om
- ärendet gäller anställning av någon och det inte är fråga om prövning i högre instans efter överklagande,
- det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet, eller
- ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse kräver att beslutet meddelas omedelbart.
Myndigheten bestämmer hur underrättelse ska ske. Underrättelse får ske genom delgivning.
Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Överklagande
Till vilken myndighet överklagas beslut?
40 § Beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Vilka beslut får överklagas?
41 § Ett beslut får överklagas om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt.
Vem får överklaga ett beslut?
42 § Ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.
Hur överklagar man ett beslut?
43 § Ett överklagande av ett beslut ska göras skriftligen till den högre instans som ska pröva överklagandet (överinstansen). Överklagandet ska dock ges in till den myndighet som har meddelat beslutet (beslutsmyndigheten).
I överklagandet ska den som överklagar ange vilket beslut som överklagas och på vilket sätt han eller hon vill att beslutet ska ändras.
I 3 och 4 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns ytterligare bestämmelser om vad ett överklagande som ska prövas av allmän förvaltningsdomstol ska innehålla.
Överklagandetiden
44 § Ett överklagande av ett beslut ska ha kommit in till beslutsmyndigheten inom tre veckor från den dag då den som överklagar fick del av beslutet genom den myndigheten. Om den som överklagar är en part som företräder det allmänna, ska överklagandet dock ha kommit in inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades.
I beslutet ska byggnadsminnets läge och utbredning tydligt markeras på en karta. Specifika delar som ska skyddas, till exempel ett rum eller en byggnadsdetalj, bör markeras på en planritning. Kartor och ritningar ska biläggas beslutet och finnas tillgängliga digitalt. Beslutet med bilagor ska levereras digitalt till Riksantikvarieämbetet. Ytan för byggnadsminnets utbredning och byggnadsminnets skyddade objekt ska, av länsstyrelsen, aviseras till Lantmäteriet via ärendehanteringssystemet Platina.
Enligt 13 § KMF kan ett byggnadsminne, om ägaren samtycker, förses med en plakett som visar att byggnaden är skyddad enligt lag. Plaketten bekostas av staten och länsstyrelsen kan kostnadsfritt rekvirera plaketter från Riksantikvarieämbetet.
Enligt 14 § KMF ska Riksantikvarieämbetet föra en förteckning över landets byggnadsminnen. Sedan 2005 registreras byggnadsminnen i myndighetens digitala bebyggelseregister. Bebyggelseregistret är tillgängligt för alla via Riksantikvarieämbetets webbplats. Länsstyrelserna ska också föra en förteckning över byggnadsminnena i länet.
Processkarta
