2. Skyddsbestämmelser och skyddsområde

Avsnittet inleds med relevanta utdrag ur 3 kap. 2 § kulturmiljölagen samt Riksantikvarieämbetets föreskrifter och allmänna råd som behandlar skyddsbestämmelser och skyddsområde. Därefter kommer förklarande och vägledande avsnitt. Där det är lämpligt finns även utdrag ur annan lagtext.

Skyddsbestämmelserna syftar ytterst till att upprätthålla de kulturhistoriska värdena.¹ De ska beskriva:

• vilka byggnader, alternativt del av byggnad eller byggnader, som omfattas
• på vilket sätt en byggnad, ett bebyggelseområde, en park, trädgård eller annan anläggning inte får ändras
• hur objektet ska vårdas och underhållas
• om skyddsbestämmelserna omfattar ett skyddsområde.

Skyddsbestämmelserna ska ingå i beslutet om byggnadsminne och kan inte utfärdas senare än själva beslutet. De kan dock jämkas i efterhand (se Vägledning 15 §).

Då skyddsbestämmelserna inskränker ägarens möjligheter att förfoga över sin egendom ska skyddets innebörd och omfattning vara tydligt och kunna härledas ur byggnadsminnesbeslutets motivering. Detta är viktigt eftersom skyddsbestämmelserna utgör grund för tillståndsprövningen och då de därtill påverkar ägarens eventuella rätt till ersättning (se Vägledning 10 §).

Skyddet bör inte vara mer omfattande än vad som är nödvändigt för att de kulturhistoriska värdena ska kunna bibehållas. När länsstyrelsen utformar skyddsbestämmelserna ska hänsyn också tas till den funktion och användning som byggnadsminnet har samt till ägarens skäliga önskemål (se Vägledning 3 §).

Skyddsbestämmelserna ska vara formulerade så att ägare och förvaltare enkelt kan utläsa vilka delar som omfattas av skyddet och vilka åtgärder som kräver tillstånd till ändring. Skyddsbestämmelserna bör vidare vara generellt formulerade, utan att tappa i tydlighet, så att de kan förhindra framtida, oförutsedda åtgärder som innebär att det kulturhistoriska värdet minskar.

Av samma anledning bör skyddsbestämmelsernas utformning för vård och underhåll också vara på sådan generell nivå att man kan bedöma åtgärdernas påverkan från fall till fall.

Byggnadsminnets utbredning bör på ett tydligt sätt avgränsas på en karta där det tydligt framgår vilka delar som omfattas av skyddsbestämmelser. Inom det område som utgör byggnadsminne kan det också finnas byggnader som inte har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde. Sådana byggnader kan ändå omfattas av skyddsbestämmelser, eftersom ändringar av dessa kan påverka byggnadsminnets kulturhistoriska värden negativt utifrån ett helhetsperspektiv.

Skyddsbestämmelserna bör avse byggnadens eller anläggningens skick vid beslutstillfället. Länsstyrelsen bör därför i samband med utformningen av de slutgiltiga skyddsbestämmelserna alltid göra ett platsbesök. Eventuella framtida förändringar, som tillbyggnad eller återställande, bör inte skrivas in i beslutet utan ska prövas genom ansökan om ändring av byggnadsminnet i gängse ordning enligt 3 kap. 14 § KML. Byggnadsdelar som har återuppbyggts, till exempel efter en brand, omfattas av skyddsbestämmelser om motsvarande byggnadsdel gjorde det innan branden, förutsatt att det kulturhistoriska värdet anses bestå.

¹ År 2000 ändrades benämningen skyddsföreskrifter till skyddsbestämmelser.

Skyddsbestämmelser ska vara anpassade för det enskilda byggnadsminnet och de kulturhistoriska värden som motiverar byggnadsminnesförklaringen. De kan omfatta hela byggnaden eller anläggningen, men kan också begränsas till delar av den. Bestämmelserna kan till exempel beröra byggnadsminnets exteriör, stomme, planlösning, fasta inredning, ytskikt samt mark och vegetation ( se 2 kap. 1 § jordabalken (1970:994).

Det är möjligt att med skyddsbestämmelser enbart skydda delar av en byggnad, såväl exteriört som interiört. I de fall enbart vissa rum omfattas av skyddsbestämmelser bör dessa anges på en planritning som ingår i beslutet. Ett område omkring en eller flera byggnader som har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde, till exempel en sammanhållen gårdsbildning med byggnader och trädgård, kan också omfattas av byggnadsminnesförklaringen och kan därmed förses med skyddsbestämmelser.

Skyddsbestämmelser för ett bebyggelseområde är ofta mer generella. De kan förutom byggnader omfatta till exempel markbeläggning, brunnar och staket.

Med byggnadens exteriör avses de delar av byggnaden som har kontakt med det fria, exempelvis grund, sockel, fasad, fönster, dörrar, trappor, tak och skorsten.

Med stomme avses byggnadens konstruktivt bärande delar såsom grundkonstruktioner, bärande väggar, valv, balkar, pelare, bjälklag, det vill säga de horisontella konstruktioner som utgör golv mellan våningar, takstolar och murstockar. Till stomme räknas inte icke-bärande mellanväggar och ej heller undergolv vilka istället räknas som fast inredning.

Med planlösning avses hur en byggnad indelas i rumsvolymer med väggar, det vill säga hur de olika rummen i byggnaden är fördelade och belägna i förhållande till varandra.

Ytskikt avser golvens, ytter- och innerväggarnas samt ytter- och innertakens ytbehandling, det vill säga samtliga lager av exempelvis färg, tapeter och puts samt obehandlade ytor. Ytskikt – interiört och exteriört – kan vara kända och okända, dolda och synliga. Ytskikt kan vidare omfatta konstnärligt utformade ytor, arkitekturbunden eller byggnadsanknuten konst alternativt andra typer av ytskikt som bedöms ha kulturhistoriskt värde.

Även ”på rot stående träd och andra växter” utgör tillbehör till fastighet. Mark och vegetation kan därför också omfattas av skyddsbestämmelser, liksom andra byggnadselement som staket, murar, trappor, broar, belysning, skulpturer, dammar och gångar som kan finnas i en trädgård eller park.

Enligt jordabalken (1970:994) är en byggnad ett fastighetstillbehör som ska ha anbragts fastigheten för stadigvarande bruk och ha direkt anknytning till marken. Byggnaden kan i sin tur vara försedd med byggnadstillbehör, det vill säga fast inredning och annat som byggnaden blivit försedd med om det är ägnat till stadigvarande bruk för denna och som har en indirekt anknytning till marken via en byggnad (se 2 kap. 2 § jordabalken (1970:994). Rekvisitet stadigvarande bruk fungerar som en avgränsning för fastighetstillbehör gentemot lös egendom, och ska förstås som att det ska finnas ett objektivt ändamålssammanhang mellan föremål, fastighet och byggnad.

Fast inredning kan omfattas av skyddsbestämmelser och måste finnas i eller på byggnaden och ska ha en långsiktig funktion eller nytta för byggnaden, det vill säga ägnat till ”stadigvarande bruk”. Exempel på fast inredning som kan omfattas av skyddsbestämmelser är:

• dörrar, dörrfoder, fönster, fönsteromfattningar
• taklister och paneler
• undergolv, golvbeläggningar och trappor
• väggmålningar, tapeter och stuckarbeten
• dörr- och spisöverstycken
• väggfasta bänkar och skåp
• fast förankrade armaturer och eldstäder.

Ytterligare exempel på byggnadstillbehör eller fast inredning kan exempelvis vara:

• fast avbalkning
• hiss
• ledstång
• ledningar för vatten, värme och el
• kranar och kontakter
• värmepanna
• element till värmeledning
• kamin
• kakelugn
• innanfönster
• nycklar
• markis
• brandredskap och civilförsvarsmateriel.

Även byggnadsanknuten konst som uppfyller definitionen av byggnadstillbehör kan omfattas.²

Löst ilagda isolermaterial kan inte omfattas av skyddsbestämmelser men kan värnas genom skrivningar om att anpassa material och metoder utifrån objektets egenart så att miljöns kulturhistoriska värden inte förvanskas.

För bostäder, butikslokaler, samlingslokaler, ekonomibyggnader och fabrikslokaler finns det dessutom ytterligare detaljerade bestämmelser i jordabalken. Till fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet hör även maskiner och annan utrustning som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten, så kallade industritillbehör. I till exempel en butikslokal kan hyllor och diskar räknas som tillbehör till byggnaden. I samlingslokaler kan estrader och sittplatsanordningar räknas som tillbehör till byggnaden. Vilken fast inredning eller vilka byggnadstillbehör som kan ingå i skyddsbestämmelser kan dock vara svårbedömt och måste utredas från fall till fall.³

Det som inte är byggnadstillbehör utgör lös egendom. Lös egendom följer inte med när en byggnad säljs, om säljaren och köparen inte särskilt avtalat om det, och kan inte omfattas av skyddsbestämmelser. Föremål som tillförts byggnaden av en nyttjanderättsinnehavare, till exempel en hyresgäst kan inte heller omfattas av skyddsbestämmelser om äganderätten till dem inte övergår till fastighetsägaren genom avtal.

² 2 kap. 2 § jordabalken (1970:994). För egendomsrättliga principer och jordabalken se Beckman, Lars K., Bäärnhielm, Mauritz & Cederlöf, Joakim m.fl. (2012) Jordabalken: En kommentar till J B och anslutande författningar. För kulturegendomsrättliga principer se Adlercreutz, Thomas (2001) Kulturegendomsrätt – med en kommentar till kulturminneslagen. För rekvisitet stadigvarande bruk i förhållande till kulturegendomsrättsliga principer se även Byggnadsanknuten offentlig konst. Kunskapshöjande insatser för förvaltning av den offentliga konsten som del av kulturmiljön, Statens konstråd, s. 67–69.

³ Det finns två domar som prövat vad som kan bedömas vara fast inredning och som skiljer sig något från lagtexten. Se, Förvaltningsrätten, Växjö, mål nr 994–14, 2014-07-16 gällande Skärva herrgård och Svea hovrätt, mål nr T 4829-04, 2005-07-08, gällande Venngarns slott.

Skyddsbestämmelserna ska ange på vilket sätt en byggnad eller anläggning ska vårdas och underhållas. Med vård och underhåll menas de åtgärder som behövs för att behålla byggnadens eller anläggningens tekniska egenskaper och utseende.

Vård och underhåll kräver generellt inte tillstånd om de utförs med samma material och metoder som de befintliga. Gränsen mellan vad som bör betraktas som tillståndspliktig ändring och vad som bör ses som underhåll är dock inte alltid tydlig. Ett förhållningssätt är att åtgärder som tillför en byggnad nya egenskaper inte räknas som underhåll och ska därför prövas av länsstyrelsen enligt 3 kap. 14 § KML. Exempel är:

• en ny kulör
• byte av färgtyp
• omläggning av ett helt tak
• åtgärder som innebär byte till annat material.

Även vård och underhåll av kända underliggande ytskikt kan omfattas av skyddsbestämmelser och ska prövas av länsstyrelsen. Det kan till exempel vara målningar på vägg som vid senare tillfälle dolts av annat material. Konserveringsåtgärder är alltid tillståndspliktiga.

En vård- och underhållsplan kan underlätta förvaltningen av byggnadsminnet. Den kan bland annat tydliggöra vad som är tillståndspliktigt och bidrar till att bibehålla de kulturhistoriska värdena. Enligt Riksantikvarieämbetets allmänna råd bör en sådan plan upprättas av fastighetsägaren och länsstyrelsen bör ges möjlighet att yttra sig.⁴ Fastighetsägaren kan ansöka hos länsstyrelsen om kulturmiljövårdsbidrag för att ta fram en vård- och underhållsplan.

⁴ Allmänna råd till 2-9 §§, fjärde stycket, KRFS 2018:3.

I vissa fall är det angeläget att området kring byggnadsminnets gränser inte förändras på ett sätt som inverkar negativt på objektets kulturhistoriska värden. Skyddsbestämmelserna kan därför också ange att ett område kring byggnadsminnet ska hållas i sådant skick att dess utseende och karaktär inte förvanskas. Detta område benämns skyddsområde.⁵

När länsstyrelsen utformar skyddsbestämmelserna bör den göra en avvägning om vad som kan och bör skyddas som objekt för byggnadsminnesförklaringen och vad som kan utgöra skyddsområde. Ett exempel är ett byggnadsminne som består av en byggnad med en gestaltad trädgård, vilka båda har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde och som har ett nära samband med varandra. Byggnaden och trädgården utgör då tillsammans byggnadsminnet och skyddsbestämmelserna kan föreskriva hur byggnad och trädgård ska vårdas och underhållas och på vilket sätt de inte får ändras.

Om byggnadsminnet omges av ett område som inte har synnerligen höga kulturhistoriska värden, men som likväl är av vikt att slå vakt om, kan detta område göras till skyddsområde. Syftet med skyddsområdet är att säkerställa att detta hålls i ett sådant skick att byggnadsminnets kulturhistoriska värden inte förvanskas eller att eventuella ändringar som genomförs utanför byggnadsminnets gränser inte får en negativ inverkan på byggnadsminnets kulturhistoriska värden.

Skyddsområde innebär alltså en lägre grad av förfogandeinskränkning än för det övriga byggnadsminnet. En bestämmelse om skyddsområde kan likväl, om så bedöms vara nödvändigt, innehålla ett förbud mot specifika förändringar, till exempel uppförande av nya byggnader. Om skyddsområdet innefattar nybyggnadsförbud måste det klart framgå av skyddsbestämmelserna.⁶

Skyddsområdet bör tydligt markeras på en karta som ingår i beslutet om byggnadsminnesförklaring.

Ett byggnadsminne med skyddsområde kan beröra en hel fastighet, delar av en fastighet eller flera fastigheter och kan därmed beröra flera fastighetsägare. Avgörande är att skyddsområdet utgör en kulturhistorisk helhet som har höga kulturhistoriska värden.

Det är lämpligt att skyddsområdets gränser sammanfaller med fastighetsgränsen. Där detta inte är möjligt bör gränsen följa vad som kan betraktas som en naturlig gräns, till exempel en väg, ett vattendrag eller en strand. Ett skyddsområde kan också utgöras av det område som av hävd hör till en byggnad, som exempelvis en hyttbacke eller en gårdsplan.

⁵ Ett skyddsområde kan beröra flera fastigheter (se 7 § KRFS 2018:3).
⁶ Kammarrätten i Stockholm, dom 2016-10-11, mål 786–15, gällande kv. Fjärdingen i Uppsala.