20. Överklagande av beslut om ersättning och inlösen
Avsnittet inleds med relevanta utdrag ur 3 kap. 20 § kulturmiljölagen som behandlar överklagande av beslut om ersättning och inlösen. Därefter kommer förklarande och vägledande avsnitt.
3 kap. 20 § kulturmiljölag (1988:950)
Länsstyrelsens beslut om ersättning och inlösen får inte överklagas. Den som är missnöjd med ett sådant beslut får väcka talan mot staten vid mark- och miljödomstolen inom ett år från det han fått del av länsstyrelsens beslut. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till ersättning eller inlösen förlorad.
Staten får, när fråga väckts eller tagits upp om att förklara en byggnad för byggnadsminne, väcka talan vid mark- och miljödomstolen mot sakägare om fastställande av de villkor som skall gälla för ersättning. Om beslut om byggnadsminnesförklaring inte kommer till stånd inom ett år från det att målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen inte längre vara bindande för parterna.
Talan om ersättning enligt 12 § andra stycket skall väckas vid mark- och miljödomstolen. Lag (2010:933).
Länsstyrelsens beslut om ersättning eller inlösen, enligt 3 kap. 10–13 §§ KML, kan enligt 3 kap. 20 § KML inte överklagas. Den som är missnöjd med länsstyrelsens beslut om ersättning får i stället väcka talan mot staten i mark- och miljödomstol (se Vägledning 13 §). Detta ska ske inom ett år från det att den överklagande parten tagit del av länsstyrelsens ersättningsbeslut. Väcks inte talan inom denna tid, har rätten till ersättning eller inlösen gått förlorad.
Det är enligt 36 § KMF Riksantikvarieämbetet, eller efter Riksantikvarieämbetets förordnande, länsstyrelsen som kan föra statens talan i dessa ärenden. Vem som för statens talan i dessa ärenden görs upp i samverkan. Ersättningsanspråkens storlek kan däremot inte hanteras i absoluta siffror i samverkan eftersom det är domstolen som avgör om ersättning blir aktuell och hur stor den i så fall ska vara.
Även den borgenär som är missnöjd med länsstyrelsens beslut om deponering av ersättning kan väcka talan vid mark- och miljödomstolen (se Vägledning 12 §).
Huvudregeln är att staten betalar såväl sina egna som fastighetsägarens rättegångskostnader (se Vägledning 13 §). Om rättegången däremot inletts utan tillräckliga skäl kan domstolen förordna att fastighetsägaren ska stå för sina egna rättegångskostnader. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får domstolen dessutom ålägga fastighetsägaren att ersätta staten för dess rättegångskostnader.1
1 Se 7 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719).