11. Föreläggande om ersättningsanspråk

Avsnittet inleds med relevanta utdrag ur 3 kap. 11 § kulturmiljölagen som behandlar föreläggande om ersättningsanspråk. Därefter kommer förklarande och vägledande avsnitt. 

Ersättningsfrågan vid byggnadsminnesförklaring ska inledningsvis hanteras i dialog mellan länsstyrelsen och fastighetsägaren, och i förekommande fall med innehavaren av särskild rätt, till det tilltänkta byggnadsminnet. I samband med denna dialog diskuteras även skyddsbestämmelsernas utformning (se Vägledning 2 §). Frågan om anspråk på ersättning respektive inlösen ska alltid utredas innan beslut om byggnadsminnesförklaring och utredningens resultat ska framgå av beslutet. Detta gäller både i de fall ägaren yrkar på inlösen alternativt ersättning samt i de fall ägaren inte har några ersättningsanspråk. Om flera sakägare har rätt till ersättning kan det vara lämpligt att hantera ersättningsfrågan i ett separat beslut. Ersättningsanspråken bör i första hand, enligt 15 § kulturmiljöförordningen, bygga på en frivillig uppgörelse vad gäller ersättningens storlek.

Enligt 3 kap. 11 § KML får länsstyrelsen förelägga fastighetsägaren, eller eventuell innehavare av särskilt rätt, att inkomma med anspråk eller krav på inlösen. Länsstyrelsen måste alltid i det enskilda fallet bedöma vilken väg – föreläggande eller samråd – som är mest lämplig. Fastighetsägare kan nämligen anmäla anspråk på ersättning inom ett år från det att han eller hon fått beslut om byggnadsminne (se Vägledning 20 §) och det är därför viktigt att frågan hanteras i ett tidigt skede.

Till föreläggandet om att inkomma med ersättningsanspråk ska länsstyrelsen bifoga de skyddsbestämmelser man avser att besluta om. Ägaren måste då svara inom två månader från det att ägaren tagit emot beslutet om inte länsstyrelsen meddelar längre svarstid. Länsstyrelsens beslut bör därför skickas genom delgivning. Har ägaren inte ställt några anspråk inom den av länsstyrelsen angivna tiden har denne förlorat sin rätt till ersättning eller inlösen.

Beslut om byggnadsminnesförklaring bör alltså inte fattas innan länsstyrelsen, efter samråd med fastighetsägaren eller genom ett föreläggande, tagit ställning till ersättningsfrågan vare sig det finns krav på ersättning eller inte. Länsstyrelsen har i enlighet med 1 § KMF skyldighet att samråda med Riksantikvarieämbetet innan ett beslut i enlighet med KML fattas i de fall ett sådant beslut kan innebära ersättningsskyldighet för staten. Denna samrådsskyldighet innebär att länsstyrelsen i ett tidigt skede meddelar Riksantikvarieämbetet vilket beslut som de planerar att fatta och hur stor ersättningen beräknas bli (se Vägledning 13 §). Detta för att Riksantikvarieämbetet ska kunna reservera beloppet och säkerställa att medel finns att tillgå inom ramen för kulturmiljövårdsanslaget.

I de fall fastighetsägarens anspråk och länsstyrelsens bedömning skiljer sig åt, framgår det av 15 § KMF att länsstyrelsen ska försöka få till stånd en frivillig uppgörelse med sakägaren om ersättningens storlek. Detta kan ske genom en förhandling mellan länsstyrelsen och sakägaren. Om länsstyrelsen ämnar inleda en sådan förhandling bör länsstyrelsen informera Riksantikvarieämbetet om det. Denna information ersätter inte det formella samrådet med Riksantikvarieämbetet om ersättning som kommer i ett senare skede.

Om förhandlingen resulterar i att ersättning ska utgå med visst belopp ska länsstyrelsen återigen samråda med Riksantikvarieämbetet om det ersättningsbelopp som länsstyrelsen avser att besluta om innan beslut om byggnadsminnesförklaring fattas. För att kunna fatta nämnda beslut behöver den eventuella ersättningssumman i det specifika ärendet ha inkommit till Riksantikvarieämbetet i december året innan beslutet tas. Vilken nivå på ersättning som är möjlig att betala ut i det enskilda fallet beror på tilldelning och andra anspråk. Om det rör sig om ett större ersättningsbelopp kan det bli aktuellt att betala ut ersättningen i årliga belopp.

Om fastighetsägaren, eller innehavare av särskild rätt, inte kan komma överens med länsstyrelsen om ersättningsanspråk kan staten väcka talan mot denna/dessa till mark- och miljödomstolen för att fastställa vilka villkor som ska gälla vid ersättning (se Vägledning 20 §). Enligt 36 § KMF är det bara Riksantikvarieämbetet, alternativt länsstyrelsen efter bemyndigande från Riksantikvarieämbetet, som kan väcka talan i sådana ärenden och som därmed är part i målet. Riksantikvarieämbetet kan inte tvinga länsstyrelsen att väcka talan. Det är den som äger, eller har särskild rätt till, det presumtiva byggnadsminnet och som gjort anspråk på ersättning, som ska stämmas.

Någon sådan talan har hittills aldrig väckts och bör därför betraktas som en extraordinär åtgärd. Om domstolen dömer ut ett ersättningsbelopp som är högre än vad länsstyrelsen, i samråd med Riksantikvarieämbetet, bedömer vara rimligt kan länsstyrelsen avslå den väckta frågan. Även i de fall domstolen beslutar att ersättning inte ska utgå får staten stå för rättegångskostnaden.

Ett ytterligare scenario är då länsstyrelsen väljer att fatta beslut om byggnadsminnesförklaring även om parterna inte är överens om ersättningens storlek. Detta bör endast utnyttjas i undantagsfall och ske i de fall länsstyrelsen bedömer att byggnadsminnesförklaringen är särdeles angelägen att genomföra på grund av objektets ytterst höga kulturhistoriska värden. Länsstyrelsen bör även i detta fall avvakta med att fatta beslut om ersättningens storlek innan samverkan med Riksantikvarieämbetet har ägt rum.

Om fastighetsägaren efter beslut om byggnadsminnesförklaring väcker talan vid mark- och miljödomstolen kan dock länsstyrelsen häva byggnadsminnesförklaring med hänvisning till 3 kap. 15 § KML. Detta kan, till exempel ske om kostnaden, i form av ersättningsanspråk, bedöms vara så stor att den inte står i rimligt förhållande till byggnadsminnets betydelse. Det kan då uppstå rätt till ersättning, även om beslutet hävs, under perioden från det att beslut om byggnadsminne har fattats fram till dess att beslutet hävs. Notera att denna tid kan bli längre då ägaren kan väcka talan upp till ett år efter att byggnadsminnesbeslutet har fattats.

Staten står för ersättning till den som väckt talan men kan även komma att bli ansvarig för rättegångskostnaderna. Om länsstyrelsen inte häver byggnadsminnesförklaringen avgör domstolen om ersättningsanspråk är giltiga och i så fall vilket belopp som ska utgå som ersättning för skada i samband med byggnadsminnesförklaringen. Även i detta scenario får staten stå för rättegångskostnaden.

Den som köper ett befintligt byggnadsminne har inte rätt till ersättning eller inlösen.¹ Frågan om ersättning kan vidare inte tas upp på nytt på grund av att byggnaden förändras eller får en ny funktion. En utökning av skyddsbestämmelserna, och de eventuella skador av ekonomisk art som de kan ge upphov till för fastighetsägaren, kan däremot innebära att ersättning eller inlösen beräknas och utbetalas.

¹ Mål nr: 8558–07, Kammarrätten i Stockholm Hävande av byggnadsminnet före detta generalstabens stalletablissement. I domen sägs bland annat att den eventuella uteblivna vinst som en fastighetsägare drabbas av för att han köpt en fastighet med ett byggnadsminne inte är att betrakta som en orimlig kostnad i KLM:s mening.