Lagar och stöd

Kulturarvet och kulturmiljön skyddas av ett flertal olika lagar och föreskrifter. De har betydelse för Riksantikvarieämbetets verksamhet och för kulturarvsarbetet såväl inom som utom landets gränser.

Kulturmiljölagen är den centrala lagen för kulturmiljövården. Lagen innehåller bland annat bestämmelser för skydd av ortnamn, fornlämningar och fornfynd, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen, samt för utförsel och export av äldre kulturföremål.

Länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet

Länsstyrelserna har det praktiska ansvaret för tillämpningen av Kulturmiljölagen, utom då det gäller tillstånd till export av kulturföremål. Sådana ges av andra statliga myndigheter, beroende på vad slags föremål det är. Länsstyrelsen har ansvar över kulturmiljövården i länet, kontrollerar att Kulturmiljölagen följs, ger tillstånd, råd och information. Länsstyrelsen kan också bevilja bidrag till vård av särskilt värdefulla fornlämningar, byggnader och kulturlandskap. Som stöd i expertfrågor använder sig länsstyrelserna i första hand av de lokala eller regionala museerna.

Enligt Kulturmiljölagen har Riksantikvarieämbetet överinseende över kulturmiljöarbetet i landet. Det innebär bland annat att utveckla samarbetet mellan aktörer inom området och att analysera konsekvenserna för kulturmiljön av förändringar i samhället. Riksantikvarieämbetet är också det centrala expertorganet i frågor kring Kulturmiljölagen och har rätt att i viss utsträckning meddela föreskrifter om hur lagen ska tillämpas.

Miljöbalken

Värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas även enligt den centrala miljölagstiftningen – Miljöbalken. Hit hör de cirka 1700 områden som är av riksintresse för kulturmiljövården.

Miljöbalken kräver att en så kallad miljökonsekvensbeskrivning ska göras vid planering inför bebyggelse och annan exploatering, innan man startar miljöfarlig verksamhet och innan man gör vissa åtgärder i vatten eller under jord eller startar vissa industrier med mera. En miljökonsekvensbeskrivning ska identifiera, beskriva och bedöma verksamhetens effekter på bland annat kulturmiljön. Länsstyrelserna och Naturvårdsverket har centrala roller i detta sammanhang. Riksantikvarieämbetet ger – vid sidan av de regionala och lokala museerna – stöd som central expert inom kulturmiljöområdet.

Miljöbalken ger också länsstyrelser och kommuner möjlighet att inrätta kulturreservat enligt samma regler som gäller för inrättande av naturreservat. Länsstyrelserna kan ge bidrag. Riksantikvarieämbetet ger så kallad tillsynsvägledning i frågor kring kulturreservat.

Plan- och bygglagen

Kommunerna har ansvar för kulturmiljöfrågor också utifrån bestämmelserna i Plan- och bygglagen (PBL). Lagen reglerar användning av mark- och vattenområden samt hur den byggda miljön skall utvecklas. Inför större förändringar eller ingrepp i kulturmiljön upprättas detaljplaner, som beskriver var, hur och vad det är tillåtet att bygga.

Vid ansökningar om bygglov skall kommunen bland annat kontrollera att byggnader, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt inte förvanskas. Kommunen kan ingripa mot en fastighetsägare som inte lever upp till det kravet.

Oavsett om en byggnad är särskilt värdefull eller inte ska ändringar alltid utföras varsamt så att byggnadens värden inte går förlorade.

Viktiga statliga roller i sammanhanget har länsstyrelserna och Boverket med Riksantikvarieämbetet som centralt expertorgan vid sidan av de lokala och regionala museerna.

Andra lagar och bestämmelser

Krav på hänsyn till kulturmiljövärden finns också uttryckligen i bland annat Väglagen, Skogsvårdslagen, Förordningen om statliga byggnadsminnen med mera samt indirekt i Järnvägslagen.

Kulturlandskapet vårdas och skyddas också genom miljöstödet inom ramen för EU:s jordbrukspolitik. Miljöstödet för natur- och kulturmiljöer har till syfte att bevara och synliggöra värdefulla lämningar och miljöer som vittnar om den äldre markanvändningen. Dessa bidrag handläggs av Länsstyrelsen.

Dela sidan på